Vandra NÄRA marken

När det är smulor i vår soffa, då har vi haft tid, tid   att sitta ner och samtala, och njuta av ex en tekopp och något tilltugg. Vi sitter ofta kring det lilla soffbordet de gånger vi får spontana besök, vi pratar och mumsar. Senaste vecka fick jag en god vän på besök, vi delade livet och vi smulade i soffan. Smulorna finns ännu kvar, men nu på golvet och de påminner mig om vårt fina samtal. I dag är det fredag och jag är ledig och jag har faktiskt sopat (orkade inte ta fram dammsugaren) bort en hel del smulor. Men de smulorna låg på köksgolvet och de flesta smulor som ligger där har inget med tid, samvaro och familjetid att göra. De smulorna kommer när vi på olika tider intar vårt morgonmål eller nattmål (smörgåsmål). När vi däremot äter lunch eller middag, då ingår sällan bröd......och därav faller inga familjesmulor till marken. STÄLLEN JAG NYLIGEN SMULAT PÅ Igår kväll skapade vi smulor på ett cafe. Jag har börjat gilla cafelivet, efter att Jakobstad fått flera nya c

Vi har fått fira farsdag igen och jag tycker att det är en så viktig och rolig dag när vi får fira våra "pappor"...min man /barnens pappa och sen faffa / moffa / svärfar. Det finns de som tycker att en sådan dag inte behövs, lika lite som morsdag behövs. MEN FÖR MIG BEHÖVS DEN, LIKA MYCKET SOM MORSDAG. Som livet ser ut just nu med full rulle hela tiden (även om man som vi skalat bort en hel del under de senaste åren, och vi jobbar på det ännu) så tror jag att risken skulle bli ännu större att vi  glömde bort varann om inte dessa dagar inföll nu som då. Vi bor ju väldigt nära vår släkt, men ifall vi bodde längre bort så vill jag tro att dessa dagar skulle föra oss samman, liksom andra bemärkelsedagar och högtider. Livet är så brustet så vi skall för allt i världen inte plocka bort allt som gör att vi kan samlas, se varann och skratta tillsammans, sånt som gör det brustna lättare att bära. Och visst kan man fira vad som helst vilken dag som helst och göra en annars

När livet tappar sina färger och allt stannar upp p.g.a fruktansvärda tragedier, då fortsätter ändå livet "utanför", och det måste det göra...på ett eller annat sätt, för livet är till för att levas. Hugo lever i sin trygga, lilla värld. När någon faller, så faller inte alla. Någon behöver också vara den som bär och håller upp. I går träffade jag en mamma som för flera år sedan förlorade ett barn.  Vi träffades helt spontant och började prata. Jag frågade henne; vad säger man till föräldrar som förlorat sitt barn, finns det tröst att ge?  Hennes svar; nej, i den stunden finns det ingen tröst, för inget kan trösta just då....men livet går vidare. Och livet gick vidare för henne och hennes familj......nu lever de igen, men på ett annat sätt, med en familjemedlem som saknas. Och läser vi dagens ÖT så får vi läsa om två andra mammor som är mitt i sorgearbetet efter att ha förlorat sina döttrar.  Och där kommer samma sak fram, den ena mamman säger : Det f