NÄR JAG HADE COVID

Här skall ni få ta del av min dagbok (jag plitade ner några punkter på ett papper när jag orkade) under tiden jag var sjuk i corona). Jag insjuknade ca 9 dagar efter vår resa till Amsterdam och om jag fick smittan på resan eller här hemma behöver jag inte spekulera eller fundera över för det spelar ingen roll,  men fick den, det gjorde jag. 

B.l.a denna blomma, mugg och ljus fick jag i 50 års present. De betydde extra mycket för mig när jag var sjuk.  

TORSDAG 12.5 Det var pojkarnas 25 års dag och jag konstaterade på eftermiddagen att nog är jag trött idag. Jag beslöt att ta en löprunda samt ett litet gympapass för att liksom väcka mig inför fredagens jobb. Och jag tyckte att det lyckades bra.

FREDAG 13.5 Jag jobbade kväll och allt gick bra. Strax innan kl.21 tog jag en kort paus, jag åt en banan och drack ett vattenglas för att orka ännu 1 h innan mitt skifte skulle vara slut. 

Jag märkte när jag skulle stiga upp från stolen att det gjorde ont i låren, som träningsvärk. Dagen innan hade jag ju gjort mitt löppass i Hamnskogen samt ett styrketräningsprogram här hemma så jo jag kunde ha mjölksyra i benen. Men jag reagerade på det konstiga att den kom först nu. Jag harklade mig lite också, men det var säkert efter den slemmiga bananen (tänkte jag eller jag tänkte åtminstone inget annat).

När jag kom hem ca 22:30 började halsen kännas rosslig, torr och hes och det var ungefär här som jag började förstå att något var pågång. Under natten drack jag vatten och sög på halstabletter mellan varven men sov ändå rätt bra.

LÖRDAG 14.5 Jag vaknade kl.5:30 med riktigt sjuk hals och var riktigt hes, hade feberkänsla (orkade inte mäta) och huvudvärk. Och jag som skulle på jobb (skulle jobba både på lördag och söndag) fick ringa nattpersonalen som snabbt fick börja söka personal till morgonskiftet (och visst kände jag att jag ställde till det på jobbet, där vi redan hade/har så svårt att hitta inhoppare).

Dagen för min del spenderades under täcket, jag sov så gott som hela dagen. Hugo vaktade mig som aldrig förr. Hugo vägrade gå ut med någon annan, men till slut fick de ut honom mot kvällen på en kort pissrunda.

Jag hade ringt och anmält mig sjuk och anade redan där och då att detta var corona. Det fanns inga möjligheter till test under helgen så jag fick vänta tills måndag (om man jobbar inom vården krävs ett PCR test). Jag tog ett hemmatest vilket visade negativt (jag var dock 99% säker på att det visade fel).

Denna dag levde jag på vätska, lite godis och lite chips. Matlusten var på noll. Men smak och luktsinnet fanns kvar och det fick jag även behålla under hela tiden, så tacksam för det. Sakta men säkert kom muskelvärken krypande denna dag. 

Jan for till skogen och jobbade en stund innan störtregnet skulle komma. När det började störtregna gick jag ut och slängde de båda solstols-dynorna under tak. Alltså jag vet inte hur jag tänkte (om jag överhuvudtaget tänkte) där och då men jag steg upp och utförde den livsviktigaste handlingen tydligen och gick sen in för att sova vidare.

SÖNDAG 15.5 Vaknade jag med öronvärk i höger öra och en muskelvärk i kroppen som var något utöver det normala. Det värkte i princip i hela kroppen men i ryggen var det värst och det kändes först som ryggskott och sen som sammandragningar (plötsligt var jag tillbaka på förlossningen). Nu hade jag också feber, inte jättehög (kring 38) men nog tillräckligt, kändes som 40 grader. Och för minsta lilla ansträngning slog svetten ut. 

Halsen var riktigt sjuk och f.o.m denna dag började jag konsumera ca 2-3 Magnum (Vegan Salty caramel) varje dag. Det kalla var så skönt för halsen, för stunden.

På eftermiddagen fick jag plötsligt svår tandvärk uppe på vänster sida. Fick lite panik när jag insåg att ingen tandläkare kommer ta emot mig som har corona (här och nu var jag 100 % säker på att detta inte kunde vara något annat än corona).

Jag letade fram en starkare värkmedicin som jag fått någongång. Jag tål ju ingen vanlig värkmedicin innehållande acetylsalicylsyra som ex Burana, Asperin,Treo. Men jag hittade en ask Trampalgin (som jag tror att jag fick när jag hade frozen shoulder) och slängde in en tablett till natten. Den hjälpte och jag hittade småningom sömnen. 

MÅNDAG 16.5 Jag vaknade upp med tandvärk (dock mindre än dagen innan) men nu hade jag även fått blåsor i munnen och speciellt kring tanden som värkte. Under dagen försvann det sista av tandvärken men blåsorna stannade kvar. 

Denna dag hade jag tid till coronatest kl.10:50. Matilda körde mig. Testet togs (liksom förut de gånger jag varit) av coronatestningspersonalen (långt ord, finns det ens) genom bilfönstret. Hugo satt i min famn och charmade och tittade snällt på den rymdklädda damen som petade mig i näsan. Hon tyckte att vi hade en sån snäll och gullig hund (jag tänkte: du skulle bara se hur han har vaktat mig under de senaste dagarna och hur snäll och gullig han varit mot de övriga familjemedlemmarna när de försökt få ut honom). 

Denna dag var den absolut värsta på min coronaresa. Värken var så stark i ryggen att jag började fundera om detta trots allt kunde vara något annat. Men eftersom värken flyttade sig under dagen skyllde jag nog sist och slutligen allt på coronan. Ja det märkliga var att symptomen och krämporna kom och gick och liksom flyttade sig runt i kroppen.

När coronasvaret kom var det som förväntat positivt. Det hade jag ju vetat så gott som hela tiden, men nu fick jag det svart på vitt.

TISDAG 17.5 Vaknade jag med en brännande känsla på huden (som om jag bränt mig riktigt illa på solen) på rygg, armar och hårbotten. Jag hade svårt att få kläder på mig, att svänga mig i sängen och att borsta håret kunde jag inte ens tänka på. Och värken i kroppen var nästan lika intensiv som dagen innan. På något sätt tog jag mig igenom denna dag också.

ONSDAG 18.5 Jag vaknade med endast lite värk i kroppen, vilken fantastisk känsla. Och detta var också första dagen utan stegring eller feber, det kändes som ett stort steg mot att bli frisk. Men samtidigt insåg jag hur otroligt trött jag var, nu kunde jag ju inte skylla på stegring eller feber längre. 

Den brännande känslan i huden hade nu krypit ner i benen och kändes även på magen, men nu var den betydligt svagare än tidigare så den störde mig inte utan jag bara konstaterade att det lite brände här och där i kroppen när jag rörde mig.

Denna dag orkade jag plocka fram bloggen och fortsätta med inlägget om mitt 50 års firande del 1, vilket jag hade påbörjat långt innan.

Denna dag var det hesheten och tröttheten som var värst. Och tröttheten skulle det visa sig att hängde kvar ännu efter en vecka. Tur att jag inte visste det då. 

TORSDAG 19.5 Mattias startade kl.6 på morgonen med Volvon och takboxen, via Nykarleby efter kompisen (som han bor med) och sen vidare till Helsingfors. Där tömde de sina lägenheter på vad de behövde och tog sen nattbåten över från Åbo till Stockholm (där sommarjobbar de i ambulansen).

Det var ett trevligt dagsprogram för mig att följa med deras resa via meddelanden nu som då. Denna dag scrollade jag också på Instagram (hittade intressanta konton om mat, trädgård och konton till föräldrar med barn med olika funktionsvariationer) och skrev lite på blogginlägget. 

FREDAG 20.5 Jan förde Nisse (vår 22 åriga bil) på service. Besiktningen lyckades ej. Bromsen på ena bakhjulet behövde putsas och baktill på vänstersida behövde lite rost fixas. Så plötsligt hade vi ingen bil förutom husbilen hemma.

När Jan hade färdigt jobbat drog han igång med ett nytt projekt här hemma. Han började bygga ett kombinerat vindskydd och staket. Jag kände mig mera trött denna dag och vilade och t.o.m sov en hel del. Och när jag orkade följde jag med hans bygge. 

LÖRDAG 21.5 Dottern skulle på jobb, till grannstaden men eftersom vi hade inga personbilar hemma förde Jan henne med husbilen. Jag hade tänkt följa med men insåg att jag orkar nog inte sitta i bilen 1h, så jag vilade här hemma under tiden. 

Denna dag försökte jag börja äta regelbundet och hälsosammare. Eftersom matlusten varit rätt dålig hade jag mest ätit någon smörgås, godis och glass i stora lass.

Med maten kom också en ny energi, dock ingen energi som fick mig att hoppa upp ur sängen men en energi som påminde mig om att det går åt rätt håll. 

Jan var även denna dag ute och fixade på gården med sina projekt. Jag satt och såg på mellan varven och drack även lite kaffe för att få känna lite mera energi och lite mera kraft att orka vara uppe och med. 

Dottern skulle hämtas efter kl.21 men inte heller då kände jag att jag skulle orka sitta i bilen. Men ett gott tecken var att jag orkade sitta uppe och prata en stund när hon kom hem.

Klockan 00:50 kom Mattias hem (med Volvon och takboxen) efter att han och kompisen fört sitt flyttlass till Stockholm. Han kom som vanligt och slängde sig ner i vårt sovrum och berättade kort om deras resa. Så glad att jag orkade och fick ta del av den resan.

Sen somnade jag. Jag sov dock oroligt och svettades mycket (inte bara mommokuume). Men detta var den sista dagen och natten som jag svettades/kallsvettades för minsta rörelse, jag kände efteråt att kanske jag svettades ut allt corona just där och då.

SÖNDAG 22.5. Det var en dag när jag försökte vara uppe så mycket som möjligt. Och eftersom vädret var fint var vi mycke ute på gården. 

Morgonmål

Jan fixade grillat till lunch och det smakade så gott. Jag insåg att matlusten var tillbaka, vilken glädje, vilken tacksamhet.

Lunch

Jag kände mig för trött för att sitta upp hela tiden, men samtidigt blev det för tråkigt att bara ligga, eftersom jag inte var så trött att jag kunde sova. 

På eftermiddagen följde jag med Jan och Hugo på en runda här i vårt kvarter. Vi gick långsamt och det gick bra (jag följde med pulsen som hälsovårdaren tipsat om). Hemkommen igen var jag helt slut och fick lägga mig ner. 

Senare på kvällen fick jag så tråkigt av att bara ligga så Jan föreslog att vi kunde fara ut och köra en sväng med husbilen. Och nu kände jag att jag orkade sitta och guppa i en bil.

Det blev en tur till Gamla Hamn till hundparken så Hugo fick snusa och springa av sig lite. Och jag fick njuta av vattnet, båtarna och frisk luft. Därifrån fortsatte vi ut till Ådö fiskehamn. Kändes fint att få sitta högt upp i husbilen med bra utsikt och få se alla fina och mysiga villor/sommarstugor samt havet.

Innan vi åkte hem tog vi ännu en sväng via Skolparken. Hugo fick promenera och jag fick njuta av alla vackra blommor. Jag som vanligtvis går där dagligen med Hugo och får följa med alla årstidsförändringar hade nu missat allt på lite över en vecka. Så fint det nu var där.

Att jag har inga bilder säger en hel del, jag orkade inte ta bilder, men njöt desto mera av att få vara där och framför allt av att orka vara där.

MÅNDAG 23.5 Jan åkte till Helsingfors på jobbresa. På kvällen tog jag en längre promenad med Hugo, vi kom inte så långt om man räknar kilometrar men tidsmässigt. Hugo fick vandra på i lugn takt och när han stannade vilade jag. Jag var trött när vi kom hem men lycklig över att ha fixat en vanlig hundpromenad.

TISDAG 24.5 Jag vaknade som de senaste morgnarna med lite lite rosslig och sjuk hals samt täppt näsa, vilket allt försvann under dagen.

Jag ringde Työplus (arbetshälsovården). Enligt mitt jobbschema skulle jag vara på jobb följande dag och att arbeta flera dagar i sträck samt då inkommande lördag ha långskifte på 12 h, insåg jag att inte alls skulle gå. Kraften och orken var ännu inte vad den borde.

Hälsovårdaren sa att jag absolut inte fick fara på jobb. Det lönar sig att vara helt frisk och utvilad, och du vet ju vad du har på jobbet, du står och går i princip hela tiden, sa hon. Så min sjukskrivningen blev förlängd till lördag, då skulle det vara 2 veckor sedan jag blev sjukskriven.

ONSDAG 25.5  Denna dag orkade jag följa med Jan till skogen för att hämta lite ved (träd som blåst omkull som Jan sågat i bitar). 

Medan Jan lastade släpkärran vandrade Hugo och jag på vägen. Alltså den känslan att här går jag och här orkar jag gå, den var helt super.

På hemvägen svängde vi in till mina föräldrars så de fick se att jag var på benen igen. Vi höll långt avstånd.

Hugo fick en vante att leka med av mamma och han stor gillade den. 

TORSDAG 26.5 KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Jan kokade mat och Mattias och Amanda som var hemma dukade och vek servetter, så fint de gjorde.

Denna dag fick vi också se på när Matilda ställde och packade inför helgens tweensläger som hon skulle dra vid Pörkenäs lägergård. 

Jag kände att livet i livet började återvända, jag orkade mer och mer för var dag. Nu var alla coronasymptom så gott som borta förutom tröttheten som ännu hängde med.

FREDAG 27.5 Matildas packande steg till en ny nivå. Lyckliga barn som skulle få ta del av allt detta roliga tänkte jag (samtidigt som jag gruvade mig för när hon skulle komma hem med allt igen och fylla vårt hem).

Jan jobbade på utsidan och fixade om mina odlingslådor (ett projekt jag själv hade tänkt börja med men han förbjöd mig) som enligt Matilda såg ut som en döskalle, något jag själv också hade kommit fram till att faktiskt stämde, till viss del (har tyvärr ingen före bild just nu).

Nu fick lådorna komma på rad istället för hur de hade varit tidigare...typ som öga, öga, mun (som en döskalle).

Och jag sådde blomfrön.

Lilla växthuset vars två/fyra fönster behövdes till glashuset (enligt Jan, när han byggde det senaste höst) hade nu två gapande hål. Men via facebook-loppis hittade han två passande rutor som kom på plats denna dag.

LÖRDAG 28.5 Denna dag kliade det för mycket i mina fixarfingrar, jag ville så " måra på " med något. Det blev att jag tvättade ett fönster i vardagsrummet. Och det gick hur bra som helst, aldrig förr har det varit så roligt att tvätta fönster.

Mot kvällen fick vi städa upp oss för vi var bjudna på fest/kalas. Det kändes så fantastiskt att få klä upp sig och få göra något roligt.

Denna dag var det också precis en vecka tills Matildas studentexamen när vi skulle fira i dagarna två. Hittills hade jag försökt undvika att tänka på hur vi skulle få ihop allt från att storhandla, baka, städa och fixa men nu vågade jag tänka tanken och nu ville jag tänka den. Nu var vi också redo för fest i vårt hem.

SÖNDAG 29.5 Dagen efter att min sjukledighet tagit slut hade jag ännu en ledig dag innan det var dags för jobb igen. Jag kan medge att jag kände viss oro inför att börja jobba, oro inför att orka jobba, orka tänka, orka gå och stå på fötterna i timtal. Men jag lämnade min oro till Jesus liksom alltid och kände att nu är det precis rätt tid att börja jobba och nu kommer det att gå så bra. 

I tidningen kunde vi denna dag läsa Matildas inbjudan till studentfest som hon alldeles själv hade fixat (vi fick åtminstone betala). Det enda jag skulle ha ändrat i texten var att jag skulle ha skrivit "eller" istället för "och". Men jag sa att finns det gäster som vill komma och fira båda dagarna så är de nog välkomna 😀. 

Denna dag dukade vi fint och åt vår söndagslunch och allt kändes så bra.

Och vi satt ute i glashuset och njöt och planerade studentbjudningen i detalj. 

MÅNDAG 30.5 Min första jobbdag efter att jag fick corona och nu kunde jag nog säga att jag var redo för jobb. Jag började dock med ett nattskifte, kanske inte helt klokt, men det gick helt bra det också. Jag hade minsann vilat de senaste veckorna så denna dag grejade jag på med lite ett som annat innan jag tog en kort vilostund innan nattskiftet. 

På dagen träoljade jag terasserna och njöt. 

TISDAG 31.5 Natten gick otroligt bra. Och det enda jag kände av denna första jobbdag/natt var att om jag ansträngde mig ordentligt (typ rusade upp eller ner för trapporna) då slog svetten lite fram och jag blev lite anfåddare än vanligt (men konditionen sjunker nog också rätt ordentligt på två veckor utan fysisk aktivitet så om det berodde på det eller på coronan vet jag ej ).

När jag kom hem kröp jag isäng och sov gott med hjälp av en tablett Melatonin.

När jag vaknade på eftermiddagen började festförberedelserna inför helgens studentfest. Nu hade jag tre hela lediga dagar framför mig (vilka jag hade önskat ledigt långt innan jag fick covid) för att bara få ställa och fixa inför Matildas festhelg.

Jag bad hela våren, att om jag skall ha corona så Herre låt mig åtminstone få vara frisk så jag kan fira mina 50 år och sen få fira Matilda när hon blir student. Och TACK KÄRE JESUS för exakt så blev det. Jag blev sjuk precis mellan dessa festtillfällen, helt otroligt...eller så inte alls om man tror på bönens kraft, på Jesu kraft och ledning. 

LÖRDAG 16 JULI
Så här snart två månader senare fortsätter jag på detta inlägg.

När jag nu tänker tillbaka på de två veckorna jag var sjukskriven för covid samt tröttheten efteråt så känns det som om jag fick en hel del tråkiga symptom och besvär. Men det som jag hela tiden hade fruktat ifall jag skulle insjukna var att jag skulle få problem med andningen (eftersom jag har ansträngningsastma) men där klarade jag mig riktigt bra. Det enda jag kände var ju lite andfåddhet vid hårdare ansträngning när jag började jobba.

TISDAG 26.7

Och idag skriver jag de sista raderna på detta blogginlägg. I dag har jag varit på jobb och jag har ännu kvar tre jobbdagar innan jag får ledigt (avslutar denna arbetslista med två lediga dagar) och därefter börjar min semester 1.8...äntligen. Som jag skrev åt flera väninnor igår: Sommaren går och jag jobbar på så jag får gråa hår 😀. Nog har det varit och är stressigt och personalbrist har vi även denna sommar, men inte alls så som senaste sommar, men nog är jag redo för lång-ledigt.

Det som lite bekymrar mig nu är att coronan är på större framfart igen och flera familjer som haft det redan detta år har fått det igen, men som sagt det finns ju flera varianter av detta tråkiga virus.

Jag minns att jag var sjuk och kände mig riktigt dålig när jag hade corona, men ändå gick det på något sätt. Men så pass bra minns jag det ännu att jag vill inte få det igen. Och jag önskar ingen annan det heller.

Men de säger ju att alla kommer att få corona förr eller senare, att hela befolkningen ska igenom detta. Inte vet jag om det stämmer eller ej, men det lär visa sig.

Jan har inte haft corona vad vi vet, men man kan ju ha det utan tydliga symptom. Nu är min/vår bön att om han skall ha det så ber vi att han inte får det nu när vi skall åka iväg med husbilen snart och ha tre veckor semester tillsammans. Allt och alla i Herrens händer, vilken tröst, vilken kraft.

Men jag tänker som när det gäller allt annat här i livet, inte har jag/vi någon garanti att inte drabbas eller ej. Men det vi kan och ska göra är att be om Guds beskydd från sjukdom och be om Guds beskydd under sjukdom. Han är med och leder oss var dag, i varje situation, genom sol och regn. TACK JESUS ATT DU ÄR MED I ALLT.

BE, SÅ SKALL NI FÅ. SÖK, SÅ SKALL NI FINNA. BULTA, SÅ SKALL DÖRREN ÖPPNAS. TY DEN SOM BER, HAN FÅR, OCH DEN SOM SÖKER, HAN FINNER, OCH FÖR DEN SOM BULTAR SKALL DÖRREN ÖPPNAS (Matteusevangeliet 7:7-8).