EN HÄNDELSERIK HELG
Senaste helg innehöll många känslor och ännu flera upplevelser (här kommer ett superlångt inlägg).
B.l.a gjorde jag något som jag aldrig trott att jag skulle göra, åtminnstone så trodde jag inte det då när vi ännu hade små barn....mera om det sen.
Men vi börjar från början av veckan.
Vi hade inplanerat att vi skulle besöka Helsingfors och Åbo och att vi skulle starta vår resa kl.13 på fredag.
På måndag gick bilen sönder, bakluckan gick plötsligt inte att öppna och lampan där bak slocknade INTE fast vi stängde av bilen....vilket resulterade i att bilens batteri tömdes hela tiden.
Jan förde den till verkstaden och tyvärr så hann de inte få den klar tills vi skulle starta (den är ännu där). Så vi fick ta pojkarnas dammiga, smutsiga och obekväma Volvo😉......men den rullade.
Sen hade vi hunnit köra lite mer än en halv timme när min rygg sade stopp. Det gick inte att sitta längre, min envisa diskutbuktning gav sig till känna igen. Värken strålade dessutom inte ner bara i vänster ben som vanligt utan började även krypa ner i höger ben. Och vi hade ca fem timmars körtid kvar.
Jan började planera att jag skulle ta tåget ner, men det kändes inte som en trevlig lösning även om en bra sådan.
Så jag och Mattias bytte plats. Jag satte mig i baksätet efter att ha töjt ryggen bakåt (Mckenzie- övningar👍) och sen lade jag mig så korsryggen fick vila mot sätet och fötterna upp mot taket. Ja, jag är medveten om att ifall någon bilförare såg mig så trodde de nog inte sina ögon, såg kanske ut som en bilförlossning.
Men det var/är den enda möjligheten att få min rygg att lugna ner sig. Jag är även medveten om att det i bilsäkerhet inte står så högt på listan även om jag hade säkerhetsbältet på.
Efter att ha legat så i ca 10 min så kunde jag sitta en stund igen. Sen körde jag med samma procedur eller så stannade vi och pausade.....så vi lyckades komma fram tillslut. Men det var nog en av de värre bilturerna även om jag försökte att tänka positivt..........som jag skrev till svärmor "Det är ju inte hur man har det , utan hur man tar det"😉.
HELSINGFORS
Första natten sov vi i Helsingfors. Alla Scandic hotell tillåter att man har hunden med.....super, för Hugo var ju också med.
Hugo undersökte alla ytor, skrymslen och vrår.
Fredagkväll tog Jan och jag en kvällspromenad med Hugo i Helsingforscentrum. Stackars alla hundar som bor i en stor stad med väldigt få grönområden och mest bara gator av sten.
Och så här kan handduken se ut om man har en fyrfota vän som bör duscha tassarna innan han myser ner sig i de sköna, vita lakanen.
Kommer ni och sova nu då?...kissen, tuggbenen, grisörat och jag väntar.
När vi vaknade på morgonen hade han förflyttat sig till fotändan.
MORGONEN NÄR JAG GJORDE BORT MIG
Lördagmorgon när jag och Hugo tog en kort morgonpromenad i Skatudden så träffade vi på en man. Han stod och väntade vid ett övergångsställe och när vi gick förbi svängde han sig om och sa något på finska.....vilket jag varken hörde helt eller förstod.
Jag förklarade på min knaggliga finska att jag är svenskspråkig och att jag inte alls förstod vad han sa. Då pekade han på mina skor...och då förstod jag vad han frågade. Han undrade varför jag går med dubbskor på asfalten när det inte ens är halt? Ja det var ju en bra fråga😉.
Här hemma har vi ju massor av snö och jag använder skor med dubbar på varje dag.
Jag hade inte ens tänkt tanken på vilka skor jag drog på mig när vi begav oss ut för att utforska Skatudden i Helsingfors.
Där fanns ingen snö överhuvudtaget och gräsmattorna var gröna i hela Helsingfors.
Jag förklarade att hemma i Jakobstad har vi mycket snö, att jag av ren vana drog på dessa skor (han tyckte säkert att jag var lustig😊).
Då frågade han hur mycket snö vi har och det var då jag gjorde en rejäl miss...vilket jag insåg först när jag kom till hotellet och tänkte över vad jag hade svarat.
Vi har ju ca en halv meter snö här, men jag svarade "yksi ja puoli metriä", vilket betyder "en och en halv meter " 😉. Endera så tyckte han säkert att det vore värt att ta en sväng hit för att få uppleva denna enorma snömängd eller så tyckte han nog att denna dam med dubbskor var en konstig dam.
PS. Så ifall ni sett busslass från Helsingfors denna vecka så kanske det var mannen och hans kompisar som kom på sightseeing för att se hur vi överlever här i snökaoset😊.
Men vårt samtal slutade inte där, för då började han berätta om sig själv. Han undrade om jag ser på skidåkning... i tv? för där är han....i tv just nu. Jag förklarade att jag inte är så intresserad men att min man följer nog med. Då sa han på svenska innan en bil kom och hämtade upp honom "titta på tv".
Jag har inte ännu tittat på tv......på skidåkning. Men jag kan berätta att som barn så bänkade sig pappa och jag framför tv:n på söndagar när det vankades skidtävlingar. Där satt vi hela dagen (tills pappa skulle i fähuset).
Jag hade mitt häfte där jag skrev upp alla deltagare, tider, vem jag hejade på e.t.c. Vi åt vår lunch och intog eftermiddagskaffet med gott tilltugg framför tv:n....goda, mysiga, spännande minnen.
Numera har jag inte en likadan aptit på tv-tittande och skidåkning.
Hugo och jag promenerade även förbi en bröllopsmässa, härligt att se massor av unga par som kom hand i hand för att besöka den.....underbart att folk fortfarande vill gifta sig.
Hotellfrukosten avnjöt vi efter morgnpromenaden.
När vi sen hade packat ihop, så begav sig Jan och barnen till Verkkokauppa (en butik med alltmöjligt). De åkte med bil och Hugo och jag vandrade, en promenad på ca 3,5 km.
Jag tog även chansen att få gå i mina gamla kvarter där jag har bott och jobbat (som barnflicka i en familj) och uppleva gamla minnen.
Vi gick b.l.a genom den stora Sinebrychoffparken.....så tror nog att vi promenerade 4 km.
DET JOBBIGA PÅ DENNA RESA.
Sen kom det jobbiga (för detta mamma hjärta), orsaken till varför vi egentligen gjort denna resa. Vi åkte ut till flygfältet i Vanda, för nu var det dags för Mattias att åka till Miami på EF:s språkresa.
Jag är så glad för hans skull att han hade möjlighet att åka iväg på ett härligt äventyr. Och han kommer hem igen efter tre veckor, men ändå kändes det så svårt att släppa iväg honom. Han åkte iväg helt ensam, inga kompisar, inte en enda människa han kände...och han tyckte att det var helt ok..och det var det....(men inte för mamma hjärtat).
Och han var lika cool som vanligt.
Jag ser kanske cool ut men tårarna kämpade bakom ögonlocken.
När vi hade kramats och sagt hej då så gick Mattias in genom säkerhetskontrollen och vi gick ut till bilen och då brast det för mig...jag grät så gott som hela vägen till Åbo (2 h).
Men när vi kom fram till Mikaels så var jag en ny människa...mamma hjärtat hade klarat av även detta.
ÅBO
Det var så härligt att få träffa Mikael och få tillbringa tid med honom.
Jan och Mikael for senare på kvällen och handla och kom sen hem med ingredienser till fajita. Jan tillredde maten medan vi andra hade hand om underhållningen😊.
Sen åt vi och hade det trevligt.
Enkelt men gott.
Och vi njöt änn en gång av den häftiga utsikten från sjunde våningen.
Och det var här, precis efter att min mage var fylld av god fajita som jag gjorde något jag aldrig trott att jag skulle göra.
Ni vet när man är mätt och belåten och ens förstfödde kommer och frågar snällt om mamma skulle kunna tänka sig att hjälpa till med en sak....då svarar man ja.
Sen satt jag där plötsligt och sydde fast "ett" av alla dessa märken på hans halare.
Ni vet en sån där studiehalare som många studeranden har, där de samlar olika märken från alla möjliga ställen och tillställningar.
När jag studerade i Helsingfors till barnskötare så hade vi inga sådana.
Och när våra pojkar var små och jag såg ungdomar som kom gående i dessa inte så fina halare, skränandes och ropandes, ofta med flaskor i händerna...så såg jag bara rött, och det gör jag nog ännu....i vissa fall.
Jag frågade av en flicka till goda vänner om hon som kristen också deltar i dessa tillställningar och sittsar (tänkte mig att kanske det är mera pojkar). Hon svarade; javisst, det gör ju alla och det är ju roligt att samla på dessa märken, men man behöver ju inte dricka sig full för det, man behöver faktiskt inte dricka över huvudtaget, man kan ha lika roligt tillsammans ändå.
Vår Mikael ligger någonstans där mitt i mellan...tror jag.
Så om någon skulle ha sagt till mig för många år sen att du kommer att sitta i din sons studielya och sy fast dessa märken så hade jag nog skrattat och svarat ett bestämt nej.
Jag hann dock bara sy fast ett och det tog en timme och jag fick använda tång (ni ser den på bilden nära mitt knä) för att få utdragen nålen. Jag valde tydligen det skarpaste och mest svår sömmade märket.
Och jag satt (med min rygg) faktiskt, väl uppbollad med kuddar bakom ryggen i en hel timme och sydde.
Vi hade lämnat bilen vid hotellet så vi fick en bra kvällspromenad med Hugo innan natten.
Vi sov ju på samma hotell som när vi var där på höstlovet. Denna gång fick Hugo ett eget välkomst paket....inte illa alls.
Som innehöll två enormt stora tuggben (för Hugo), en karta över grönområden och tre gröna kakkapåsar (bajspåsar).
På hotellrummet hade de även satt in en egen matta/handduk och en vattenskål till Hugo.
Söndag morgon tog Hugo och jag en skön promenad i Åbo och mötte Mikael som kom till vårt hotell för att njuta av en härlig hotellfrukost.
Vi slappade sen på hotellrummet till kl.12.
Därefter åkte vi till ett köpcenter "Mylly", och inhandlade nya vinterskor till Matilda, eftersom hon hade fått gå omkring med söndriga skor det senaste dygnet, dragkedjan hade gått sönder.
Vi köpte pizza påväg tillbaka, som vi avnjöt vid Mikaels innan vi igen fick säga hej då och ge kramar till ännu en son (ja, jag fällde även några tårar i bilen denna gång).
Vi startade hemåt kl.15.45.
VEM KAN SEGLA FÖR UTAN VIND, VEM KAN RO UTAN ÅROR, VEM KAN SKILJAS FRÅN VÄNNEN SIN UTAN ATT FÄLLA TÅRAR.
JAG KAN SEGLA FÖRUTAN VIND, JAG KAN RO UTAN ÅROR, MEN EJ SKILJAS FRÅN VÄNNEN MIN UTAN ATT FÄLLA TÅRAR......(sången vi sjöng som barn).
HEMRESAN
Resan hem gick bättre än resan ner, med tanke på min rygg. Matilda satt framme, så Hugo och jag hade hela baksätet, där jag kunde sträcka ut mig när ryggen blev för besvärlig.
Vi kom hem kl.21.20.
När vi hade packat ur bilen så tog Hugo och jag en lång promenad även om det var sent. Det var så skönt att gå och få sträcka på ryggen efter en lång bilfärd....och nu hade jag verkligen mycket på mitt hjärta som jag behövde få dela med Herren.
BORTA BRA MEN HEMMA BÄST
Jag gillar att resa men jag trivs så bra mellan dessa fyra väggar att jag är fylld av glädje när jag stiger in i vårt hus. En glädje som dock är lite kantad av saknad just denna kväll.
Det är väl just för att jag trivs i hemmets lugna vrå som jag mår så bra när vi alla är hemma....alla barnen inom husets fyra väggar, barnen som vi bara får till låns.
Ja, jag vet jag har en lång väg att vandra ännu😉.
Och Matilda som sa när vi kom hem: och mamma jag kommer ju att fara som utbyteselev jag😉. Bara så jag börjar förbereda mig😊. När det gäller henne...kommer knappast något att förvåna mig, allt hon vill gör hon...så gott som.
DELA ALLT
Senast jag var mötesledare på Fokus så delade jag följande ord: I december månad är det alltid så mycket pågång, det är tidiga morgnar och sena kvällar och mitt bibelläsande lider. Då när jag behöver Jesus som mest, då läser jag bibeln som minst.
Men senaste december bad jag Jesus visa mig vad jag skulle läsa, något som både skulle tilltala mig i en stressad tid och ge mig det jag behövde. Han visade mig Jesaja, och jag började läsa (har två kapitel kvar) och det gav/ger mig så mycket.
Och det är så vår Herre fungerar, även om jag läst Jesaja förrut, så fick jag något helt annat och nytt även denna gång.
Jag vill dela ett bibelord med er, ett som talade till mig starkt.
När Hiskia var kung över Juda, under sitt fjortonde regeringsår hände följande. Assyriens kung Sanherib drog ut och intog stad efter stad. Han sände även sina budbärare till Hiskia . Sanherib hånade Herren och sa varför skulle er Gud rädda er när inte de andra ländernas gudar har kunnat rädda dem.
Hiskia blev säkert knäsvag, även om han visste att Gud var med honom. Och knäsvag blir vi alla ibland.
MEN, det som Hiskia gjorde , det är starkt och det bästa i alla situationer.
Vi läser i Jesaja 37:14-15a. NÄR HISKIA HADE TAGIT EMOT BREVET AV BUDBÄRARNA OCH LÄST DET, GICK HAN UPP I HERRENS HUS OCH BREDDE UT DET INFÖR HERRENS ANSIKTE. OCH HISKIA BAD TILL HERREN.....
OCH HERREN SVARADE PÅ HISKIAS BÖN. HAN SKA INTE KOMMA IN I DENNA STAD, FÖR JAG SKA SKYDDA OCH RÄDDA DENNA STAD (Jes:37:34b-35a).
Det är precis det här som jag/du/vi bör bli bättre på, på "PRAKTISK TRO" att LÄMNA ALLT TILL HERREN, HELT PRAKTISKT (SOM HISKIA LADE FRAM BREVET) OCH TRO OCH VÄNTA PÅ SVAR.
Vi bör göra det FÖR OSS SJÄLVA, för att styrka vår egen tro, för när vi ber eller tjänar Herren på olika sätt då fyller Han oss med det vi behöver. Vi bör göra det FÖR ANDRA, så de får se och även uppleva vilken mäktig Gud vi har. Och vi bör göra det SÅ DEN onde ser vems sida vi väljer, vem vi tror på och vem vi går till i både glädje och sorg. "DEN VI KALLAR PÅ KOMMER".
DU OCH JAG KAN LÄGGA FRAM ALLT I VÅRA LIV INFÖR HERREN.
När Hugo och jag tog vår kvällspromenad då lämnade jag ALLT....IGEN. Jag lade fram mina tomma händer, mina sönder gråtna ögon, min sjuka krånglande rygg, mitt hjärta fyllt av saknad och leendet på mina läppar...ja hela jag. OCH HERREN HAR SVARAT MIG.....MED HANS FRID SOM ÖVERGÅR ALLT MITT FÖRSTÅND.
Jag fick en sådan frid, så jag t.o.m började skura😊 (angående denna minimaliska skurlubba (kanske jag skriver om någon annangång).
FRID LÄMNAR JAG ÅT ER. MIN FRID GER JAG ER. JAG GER ER INTE DET SOM VÄRLDEN GER. LÅT INTE ERA HJÄRTAN OROAS OCH TAPPA INTE MODET (Johannesevangeliet 14:27).
VAR GLADA I HOPPET, TÅLIGA I LIDANDET, UTHÅLLIGA I BÖNEN (Romarbrevet 12:12).
OCH HERREN SKA ALLTID LEDA DIG, HAN SKA MÄTTA DIG I ÖDEMARKEN OCH GE STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP. DU SKA VARA SOM EN VATTENRIK TRÄDGÅRD OCH LIKNA EN KÄLLA VARS VATTEN ALDRIG SINAR (Jesaja 58:11).
B.l.a gjorde jag något som jag aldrig trott att jag skulle göra, åtminnstone så trodde jag inte det då när vi ännu hade små barn....mera om det sen.
 |
| Vi lämnade vårt snölandskap och åkte till en stad utan snö och med gröna gräsmattor. |
Men vi börjar från början av veckan.
Vi hade inplanerat att vi skulle besöka Helsingfors och Åbo och att vi skulle starta vår resa kl.13 på fredag.
På måndag gick bilen sönder, bakluckan gick plötsligt inte att öppna och lampan där bak slocknade INTE fast vi stängde av bilen....vilket resulterade i att bilens batteri tömdes hela tiden.
Jan förde den till verkstaden och tyvärr så hann de inte få den klar tills vi skulle starta (den är ännu där). Så vi fick ta pojkarnas dammiga, smutsiga och obekväma Volvo😉......men den rullade.
Sen hade vi hunnit köra lite mer än en halv timme när min rygg sade stopp. Det gick inte att sitta längre, min envisa diskutbuktning gav sig till känna igen. Värken strålade dessutom inte ner bara i vänster ben som vanligt utan började även krypa ner i höger ben. Och vi hade ca fem timmars körtid kvar.
Jan började planera att jag skulle ta tåget ner, men det kändes inte som en trevlig lösning även om en bra sådan.
Så jag och Mattias bytte plats. Jag satte mig i baksätet efter att ha töjt ryggen bakåt (Mckenzie- övningar👍) och sen lade jag mig så korsryggen fick vila mot sätet och fötterna upp mot taket. Ja, jag är medveten om att ifall någon bilförare såg mig så trodde de nog inte sina ögon, såg kanske ut som en bilförlossning.
Men det var/är den enda möjligheten att få min rygg att lugna ner sig. Jag är även medveten om att det i bilsäkerhet inte står så högt på listan även om jag hade säkerhetsbältet på.
Efter att ha legat så i ca 10 min så kunde jag sitta en stund igen. Sen körde jag med samma procedur eller så stannade vi och pausade.....så vi lyckades komma fram tillslut. Men det var nog en av de värre bilturerna även om jag försökte att tänka positivt..........som jag skrev till svärmor "Det är ju inte hur man har det , utan hur man tar det"😉.
HELSINGFORS
Första natten sov vi i Helsingfors. Alla Scandic hotell tillåter att man har hunden med.....super, för Hugo var ju också med.
Hugo undersökte alla ytor, skrymslen och vrår.
Fredagkväll tog Jan och jag en kvällspromenad med Hugo i Helsingforscentrum. Stackars alla hundar som bor i en stor stad med väldigt få grönområden och mest bara gator av sten.
Och så här kan handduken se ut om man har en fyrfota vän som bör duscha tassarna innan han myser ner sig i de sköna, vita lakanen.
Kommer ni och sova nu då?...kissen, tuggbenen, grisörat och jag väntar.
I nästa stund somnade han, som vilken van hotellövernattare som helst.
När vi vaknade på morgonen hade han förflyttat sig till fotändan.
MORGONEN NÄR JAG GJORDE BORT MIG
Lördagmorgon när jag och Hugo tog en kort morgonpromenad i Skatudden så träffade vi på en man. Han stod och väntade vid ett övergångsställe och när vi gick förbi svängde han sig om och sa något på finska.....vilket jag varken hörde helt eller förstod.
Jag förklarade på min knaggliga finska att jag är svenskspråkig och att jag inte alls förstod vad han sa. Då pekade han på mina skor...och då förstod jag vad han frågade. Han undrade varför jag går med dubbskor på asfalten när det inte ens är halt? Ja det var ju en bra fråga😉.
 |
| Suddig bild av mina dubbskor. |
Här hemma har vi ju massor av snö och jag använder skor med dubbar på varje dag.
Jag hade inte ens tänkt tanken på vilka skor jag drog på mig när vi begav oss ut för att utforska Skatudden i Helsingfors.
Där fanns ingen snö överhuvudtaget och gräsmattorna var gröna i hela Helsingfors.
Jag förklarade att hemma i Jakobstad har vi mycket snö, att jag av ren vana drog på dessa skor (han tyckte säkert att jag var lustig😊).
Då frågade han hur mycket snö vi har och det var då jag gjorde en rejäl miss...vilket jag insåg först när jag kom till hotellet och tänkte över vad jag hade svarat.
Vi har ju ca en halv meter snö här, men jag svarade "yksi ja puoli metriä", vilket betyder "en och en halv meter " 😉. Endera så tyckte han säkert att det vore värt att ta en sväng hit för att få uppleva denna enorma snömängd eller så tyckte han nog att denna dam med dubbskor var en konstig dam.
PS. Så ifall ni sett busslass från Helsingfors denna vecka så kanske det var mannen och hans kompisar som kom på sightseeing för att se hur vi överlever här i snökaoset😊.
Men vårt samtal slutade inte där, för då började han berätta om sig själv. Han undrade om jag ser på skidåkning... i tv? för där är han....i tv just nu. Jag förklarade att jag inte är så intresserad men att min man följer nog med. Då sa han på svenska innan en bil kom och hämtade upp honom "titta på tv".
Jag har inte ännu tittat på tv......på skidåkning. Men jag kan berätta att som barn så bänkade sig pappa och jag framför tv:n på söndagar när det vankades skidtävlingar. Där satt vi hela dagen (tills pappa skulle i fähuset).
Jag hade mitt häfte där jag skrev upp alla deltagare, tider, vem jag hejade på e.t.c. Vi åt vår lunch och intog eftermiddagskaffet med gott tilltugg framför tv:n....goda, mysiga, spännande minnen.
Numera har jag inte en likadan aptit på tv-tittande och skidåkning.
Hugo och jag promenerade även förbi en bröllopsmässa, härligt att se massor av unga par som kom hand i hand för att besöka den.....underbart att folk fortfarande vill gifta sig.
Hotellfrukosten avnjöt vi efter morgnpromenaden.
När vi sen hade packat ihop, så begav sig Jan och barnen till Verkkokauppa (en butik med alltmöjligt). De åkte med bil och Hugo och jag vandrade, en promenad på ca 3,5 km.
Jag tog även chansen att få gå i mina gamla kvarter där jag har bott och jobbat (som barnflicka i en familj) och uppleva gamla minnen.
Vi gick b.l.a genom den stora Sinebrychoffparken.....så tror nog att vi promenerade 4 km.
DET JOBBIGA PÅ DENNA RESA.
Sen kom det jobbiga (för detta mamma hjärta), orsaken till varför vi egentligen gjort denna resa. Vi åkte ut till flygfältet i Vanda, för nu var det dags för Mattias att åka till Miami på EF:s språkresa.
Jag är så glad för hans skull att han hade möjlighet att åka iväg på ett härligt äventyr. Och han kommer hem igen efter tre veckor, men ändå kändes det så svårt att släppa iväg honom. Han åkte iväg helt ensam, inga kompisar, inte en enda människa han kände...och han tyckte att det var helt ok..och det var det....(men inte för mamma hjärtat).
Jag ser kanske cool ut men tårarna kämpade bakom ögonlocken.
När vi hade kramats och sagt hej då så gick Mattias in genom säkerhetskontrollen och vi gick ut till bilen och då brast det för mig...jag grät så gott som hela vägen till Åbo (2 h).
Men när vi kom fram till Mikaels så var jag en ny människa...mamma hjärtat hade klarat av även detta.
ÅBO
Det var så härligt att få träffa Mikael och få tillbringa tid med honom.
Jan och Mikael for senare på kvällen och handla och kom sen hem med ingredienser till fajita. Jan tillredde maten medan vi andra hade hand om underhållningen😊.
Sen åt vi och hade det trevligt.
Enkelt men gott.
Och vi njöt änn en gång av den häftiga utsikten från sjunde våningen.
Och det var här, precis efter att min mage var fylld av god fajita som jag gjorde något jag aldrig trott att jag skulle göra.
Ni vet när man är mätt och belåten och ens förstfödde kommer och frågar snällt om mamma skulle kunna tänka sig att hjälpa till med en sak....då svarar man ja.
Sen satt jag där plötsligt och sydde fast "ett" av alla dessa märken på hans halare.
Ni vet en sån där studiehalare som många studeranden har, där de samlar olika märken från alla möjliga ställen och tillställningar.
När jag studerade i Helsingfors till barnskötare så hade vi inga sådana.
Och när våra pojkar var små och jag såg ungdomar som kom gående i dessa inte så fina halare, skränandes och ropandes, ofta med flaskor i händerna...så såg jag bara rött, och det gör jag nog ännu....i vissa fall.
Jag frågade av en flicka till goda vänner om hon som kristen också deltar i dessa tillställningar och sittsar (tänkte mig att kanske det är mera pojkar). Hon svarade; javisst, det gör ju alla och det är ju roligt att samla på dessa märken, men man behöver ju inte dricka sig full för det, man behöver faktiskt inte dricka över huvudtaget, man kan ha lika roligt tillsammans ändå.
Vår Mikael ligger någonstans där mitt i mellan...tror jag.
Jag hann dock bara sy fast ett och det tog en timme och jag fick använda tång (ni ser den på bilden nära mitt knä) för att få utdragen nålen. Jag valde tydligen det skarpaste och mest svår sömmade märket.
Och jag satt (med min rygg) faktiskt, väl uppbollad med kuddar bakom ryggen i en hel timme och sydde.
Vi hade lämnat bilen vid hotellet så vi fick en bra kvällspromenad med Hugo innan natten.
 |
| Åbo domkyrka. |
Vi sov ju på samma hotell som när vi var där på höstlovet. Denna gång fick Hugo ett eget välkomst paket....inte illa alls.
Som innehöll två enormt stora tuggben (för Hugo), en karta över grönområden och tre gröna kakkapåsar (bajspåsar).
På hotellrummet hade de även satt in en egen matta/handduk och en vattenskål till Hugo.
 |
| Kissen var såklart med också. |
 |
| Is på ån. |
Tog en bild av Matildas frukosttallrik.
Vi slappade sen på hotellrummet till kl.12.
Därefter åkte vi till ett köpcenter "Mylly", och inhandlade nya vinterskor till Matilda, eftersom hon hade fått gå omkring med söndriga skor det senaste dygnet, dragkedjan hade gått sönder.
Vi köpte pizza påväg tillbaka, som vi avnjöt vid Mikaels innan vi igen fick säga hej då och ge kramar till ännu en son (ja, jag fällde även några tårar i bilen denna gång).
Vi startade hemåt kl.15.45.
VEM KAN SEGLA FÖR UTAN VIND, VEM KAN RO UTAN ÅROR, VEM KAN SKILJAS FRÅN VÄNNEN SIN UTAN ATT FÄLLA TÅRAR.
JAG KAN SEGLA FÖRUTAN VIND, JAG KAN RO UTAN ÅROR, MEN EJ SKILJAS FRÅN VÄNNEN MIN UTAN ATT FÄLLA TÅRAR......(sången vi sjöng som barn).
 |
HEMRESAN
Resan hem gick bättre än resan ner, med tanke på min rygg. Matilda satt framme, så Hugo och jag hade hela baksätet, där jag kunde sträcka ut mig när ryggen blev för besvärlig.
Vi kom hem kl.21.20.
När vi hade packat ur bilen så tog Hugo och jag en lång promenad även om det var sent. Det var så skönt att gå och få sträcka på ryggen efter en lång bilfärd....och nu hade jag verkligen mycket på mitt hjärta som jag behövde få dela med Herren.
BORTA BRA MEN HEMMA BÄST
Jag gillar att resa men jag trivs så bra mellan dessa fyra väggar att jag är fylld av glädje när jag stiger in i vårt hus. En glädje som dock är lite kantad av saknad just denna kväll.
Och Matilda som sa när vi kom hem: och mamma jag kommer ju att fara som utbyteselev jag😉. Bara så jag börjar förbereda mig😊. När det gäller henne...kommer knappast något att förvåna mig, allt hon vill gör hon...så gott som.
DELA ALLT
Senast jag var mötesledare på Fokus så delade jag följande ord: I december månad är det alltid så mycket pågång, det är tidiga morgnar och sena kvällar och mitt bibelläsande lider. Då när jag behöver Jesus som mest, då läser jag bibeln som minst.
Men senaste december bad jag Jesus visa mig vad jag skulle läsa, något som både skulle tilltala mig i en stressad tid och ge mig det jag behövde. Han visade mig Jesaja, och jag började läsa (har två kapitel kvar) och det gav/ger mig så mycket.
Och det är så vår Herre fungerar, även om jag läst Jesaja förrut, så fick jag något helt annat och nytt även denna gång.
Jag vill dela ett bibelord med er, ett som talade till mig starkt.
När Hiskia var kung över Juda, under sitt fjortonde regeringsår hände följande. Assyriens kung Sanherib drog ut och intog stad efter stad. Han sände även sina budbärare till Hiskia . Sanherib hånade Herren och sa varför skulle er Gud rädda er när inte de andra ländernas gudar har kunnat rädda dem.
Hiskia blev säkert knäsvag, även om han visste att Gud var med honom. Och knäsvag blir vi alla ibland.
MEN, det som Hiskia gjorde , det är starkt och det bästa i alla situationer.
Vi läser i Jesaja 37:14-15a. NÄR HISKIA HADE TAGIT EMOT BREVET AV BUDBÄRARNA OCH LÄST DET, GICK HAN UPP I HERRENS HUS OCH BREDDE UT DET INFÖR HERRENS ANSIKTE. OCH HISKIA BAD TILL HERREN.....
OCH HERREN SVARADE PÅ HISKIAS BÖN. HAN SKA INTE KOMMA IN I DENNA STAD, FÖR JAG SKA SKYDDA OCH RÄDDA DENNA STAD (Jes:37:34b-35a).
Det är precis det här som jag/du/vi bör bli bättre på, på "PRAKTISK TRO" att LÄMNA ALLT TILL HERREN, HELT PRAKTISKT (SOM HISKIA LADE FRAM BREVET) OCH TRO OCH VÄNTA PÅ SVAR.
Vi bör göra det FÖR OSS SJÄLVA, för att styrka vår egen tro, för när vi ber eller tjänar Herren på olika sätt då fyller Han oss med det vi behöver. Vi bör göra det FÖR ANDRA, så de får se och även uppleva vilken mäktig Gud vi har. Och vi bör göra det SÅ DEN onde ser vems sida vi väljer, vem vi tror på och vem vi går till i både glädje och sorg. "DEN VI KALLAR PÅ KOMMER".
DU OCH JAG KAN LÄGGA FRAM ALLT I VÅRA LIV INFÖR HERREN.
När Hugo och jag tog vår kvällspromenad då lämnade jag ALLT....IGEN. Jag lade fram mina tomma händer, mina sönder gråtna ögon, min sjuka krånglande rygg, mitt hjärta fyllt av saknad och leendet på mina läppar...ja hela jag. OCH HERREN HAR SVARAT MIG.....MED HANS FRID SOM ÖVERGÅR ALLT MITT FÖRSTÅND.
Jag fick en sådan frid, så jag t.o.m började skura😊 (angående denna minimaliska skurlubba (kanske jag skriver om någon annangång).
 |
| Man tager vad man haver. |
FRID LÄMNAR JAG ÅT ER. MIN FRID GER JAG ER. JAG GER ER INTE DET SOM VÄRLDEN GER. LÅT INTE ERA HJÄRTAN OROAS OCH TAPPA INTE MODET (Johannesevangeliet 14:27).
VAR GLADA I HOPPET, TÅLIGA I LIDANDET, UTHÅLLIGA I BÖNEN (Romarbrevet 12:12).
OCH HERREN SKA ALLTID LEDA DIG, HAN SKA MÄTTA DIG I ÖDEMARKEN OCH GE STYRKA ÅT BENEN I DIN KROPP. DU SKA VARA SOM EN VATTENRIK TRÄDGÅRD OCH LIKNA EN KÄLLA VARS VATTEN ALDRIG SINAR (Jesaja 58:11).
Kommentarer
Skicka en kommentar