HÖSTLOV 2018
Höstlovet i år innehöll allt jag önskat mig och mer därtill.
Angående bilden så kanske du redan vet var denna vackra plats finns, annars kommer svaret snart.
HELA FAMILJEN SAMLADE
Jag har svårt ibland att ta in att åren har gått så snabbt, plötsligt är vi också en av dessa familjer som får svara på frågorna: nå var finns barnen i dag, vad gör de?
Frågor som också vi ställer till våra bekanta.
Men samtidigt får vi också instämma med de föräldrar som berättar om hur otroligt roligt det är när barnen kommer hem ibland.
Och i början av höstlovet, den första helgen då var vi alla hemma, alltså vilken känsla, vilken lycka.
Kylskåpet var igen fyllt till bristningsgränsen och grytorna kokade en efter en.
Vår säng där vi under alla år haft familjemöten och använt den som den naturligaste samlingsplatsen i ett hem var åter fylld till bredden.
Vi fick värdefull "prattid", vi hann intervjua pojkarna om allt från mående, studier, kompisar, boende, fritid, väder och vind till vad de kokar för mat åt sig i sina "hem", det var intressanta och roliga diskussioner.
Och Matilda som vi ju tack och lov fortfarande har hemma, fick välbehövligt syskonsnack.
Vi hann också med mycket annat än att chilla i sängen den helgen.
Vi firade Jan som fyllt 50 år. Vi började med familjefotografiering (Jan´s present), vid vackra Aspegrens Trädgård.
Som fotograf hade vi härliga Michaela Fagerudd.
Därefter blev det restaurangbesök (det är stort, hela familjen samtidigt ut och äta).
Och när vi kom hem fick vi njuta av Jan`s goda kinuskitårtor (och fotbollsmatch).
Och på kvällen blev det mera gott för då bakade Matilda croissanter fyllda med nutella, som uppskattades av alla.
Pojkarna stannade även hemma på lördagkväll (berodde dock inte på att de så gärna ville tillbringa all tid med oss, utan på att inte så många kompisar var hemma denna helg, och de som var hade de redan hunnit träffa).
Mikael och jag hann med en skön kvällspromenad (med Hugo).
Hela helgen var otroligt varm, men på söndag (14:e okober) hade vi hela +20 grader, helt otroligt i oktober.
Den dagen njöt vi av värmen, åt en god lunch och sen var det dags för pojkarna att börja packa också lämnade de småningom sitt barndomshem och åkte iväg igen (ja, de stunderna brister mitt hjärta, men det är ändå något som går bättre nu än förr).
Mikael åkte iväg med Volvon fullpackad för andra gången. Denna gång rymdes sängen, soffan och cykeln med 😉.
Men det skulle visa sig att han hade glömt en viktig sak/del (mera om det sen).
HÖSTLOVSVECKAN
Sen när måndagen kom och det riktiga höstlovet började för Matilda, då hade båda pojkarna åkt iväg till sina studieorter och Jan på arbetsresa.
Bara kvinnfolket och djuren var hemma.
Vi gosade med djuren.
Vi spelade lovsångsmusik hela dagarna, högt.
Vi chillade i sängen rätt ofta, de stunderna räddade vi världen, nästan.
Vi körde med god men enkel mat.
Vi läste våra böcker (vi läser samma serie "Left behind", Jag läser den på svenska och Matilda läser ungdomsversionen på engelska).
Vi hade trevligt besök.
Vi agerade barnvakter åt goda vänners barn.
Jag stickade och Matilda byggde korthus.
Vi promenerade och njöt av det härliga vädret.
Och jag fick vara och fira en av mina goda väninnor som har vuxenstuderat, blivit närvårdare och fått nytt jobb. Det är minsann något att fira, och vi firade rejält med både god mat och sen ännu efterätt på det.
Och vi insåg att vi inte är så bra på det här med att få fina matbilder. Vi lyckades skuffa till brickan så kaffet rann över, men det viktigaste var ju att vi fick stunden dokumenterad.
Jag var också till frisören och fixade till kalufsen.
Jag har självlockigt hår och när det liksom blir "all over the place" och man ser mera ut som ett troll än en människa då är det dags för saxen.
Skulle ju ha varit en bra ide att klippa det innan familjefotografieringen, men nu blev det inte så.
Före
Efter.
RESAN
Och i slutet av veckan åkte Matilda och jag på vår efterlängtade resa med våra goda vänner.
Klockan sju på fredag morgon körde Jan (som då kommit hem från jobbresan) oss till Vasa (tar lite mer än en timme).
Och färjan avgick klockan nio.
När vi lämnade hamnen var det soligt och vindstilla
Men längre ut blåste det friskt och det var nästan omöjligt att vistas ute på däck.
Trots blåsten så gungade inte själva färjan.
Det var rätt fullt så första bästa plats blev dessa utvikbara stolar.
Och om någon undrar varför jag har en stor Ikeapåse med mig så kommer svaret senare.
Sen hittade vi ett ledigt bord nära fönstret och där satt vi resten av resan.
Resan tog 4,5 h.
Det blev kortbygge.
Kortspel.
Godisätande....och även frukt.
Och trevliga samtal mammor och döttrar emellan.
Båten bjöd också på underhållning, en man sjöng och spelade på gitarr. Det var riktigt bra och lämplig volym så vi hörde vad vi pratade.
Här började blicken bli lite stirrig, det är tungt att resa.
FRAMME I SVERIGE
Också kom vi fram till Umeå, här köade vi för att komma av båten.
Och där vid hamnen stod Mikael och väntade (på Ikeaväskan 😊) och mammahjärtat svämmade över av att få se honom igen.
När Mikael hade åkt iväg med pick och pack för fem dagar sedan hade han glömt själva bottnen till sängen😊, och den hade jag/vi släpat med nu, plus tre flugor och en slips.
Efter kramkalas och lite småprat så åkte Mikael i väg med bilen full av ungdomar som kommit med färjan och vi tog bussen in till centrum.
Mikael skulle vi träffa igen följande dag.
När vi kom in till centrum blev det lite shopping, sen mat på Max, innan vi fick vårt hotellrum.
Vi hade bokat rum på Umeås nyaste hotell U&ME, och det var ett bra val.
Vi blev lite överraskade när vi fick vårt rum för det visade sig att det låg på översta våningen, våning tretton.
När vi kom upp kunde vi bara konstatera VAU, utsikten var helt fantastisk.
Vi stod länge och njöt och alla hade vi telefonerna framme och fotografierade åt höger och vänster.
Där satt vi, liksom Ferdinand under sin korkek.
Fönster"brädan" var så bred att man t.o.m kunde ligga där, om man vågade
Ser ni fotografen på nedre bilden😉?
Under hela resan blev det mest ögonshoppande, men nog hittade vi även något smått att handla med oss hem (resten åt vi upp där 😉).
Här pausade vi vid en smoothiebar och njöt av goda drycker, medan vi studerade den ihoptryckta folkvagnen som hängde från taket.
När vi sen kom tillbaka till hotellrummet kom telefonerna/kamerorna fram igen, för nu var ju utsikten bara för otrolig, dock något som aldrig lyckas på bild.
Och sen en god frukost vid hotellet i Kulturbageriet i det mysiga inomhustorget.
Här var det ett hållbart koncept som gällde. Vi fick servera oss på brickor gjorda av trä och inget plast såg man till.
Allt gott som vi fick var väl genomtänkt, nybakt, nypressat och färskt.
Sen blev det en sista bild från den fantastiska utsikten innan vi checkade ut, låste in våra väskor i boxarna och begav oss ut på stan.
Hej då hotellet.
Sen blev det lite shopping igen innan det blev dags för resans höjdpunkt.
Jag köpte en liten inflyttningspresent till Mikael.
Och jag fick sköta betalningen själv, blir tydligen bara vanligare med det överallt, åtminnstone i Sverige.
Jag tycker att det är så mycket trevligare att få prata med en glad och trevlig person istället för en dator, men smidigt gick det .
FORTET
Sen blev det dags för resans höjdpunkt "Fortet", och ni som sett på "Fångarna på Fortet" kan lite föreställa er vad vi gav oss in på.
Vi fick allra först föra bort våra ytterkläder och väskor till ett litet rum och ville man låsa in dem då behövde man ha eget lås med, och det hade Anki kommit ihåg👍.
Vid denna tidpunkt insåg vi också att vissa satsade ordentligt, de hade full gymklädsel och länkskor. Jag ids inte berätta vad jag hade på mig, åtminnstone var det inga träningskläder, men de fungerade helt bra ändå.
Men jag kan nog tipsa om att det troligtvis blir mindre svettigt med mindre kläder och länkskor skulle fungerat bättre än strumpfötter.
Men där fanns alla möjliga människor, klädstilar och stilar😉, allt passar och viktigast att ha roligt.
Vi fick se en kort introduktionsfilm och därefter frågade tjejen om vi hade frågor.
Jag hade en viktig fråga: Kommer vi att stöta på spindlar, lurviga, stora, snabba, riktiga eller låtsas? Svaret var; nej, inga spindlar (som kommer på eller som vi skall sätta in handen till).
Vi fick slutligen komma på ett namn till vårt team och det blev "Jeppisboa" (för så kallas de som bor i Jakobstad/Jeppis).
Och sen var det bara GO, att sätta igång.
Tiden började ticka ner från två timmar och vi hade tjugoåtta celler att försöka klara av (nåja det stämde inte riktigt för det var två eller tre celler var man inte slapp in p.g.a. renovering) eller att få bästa möjliga poäng från.
Suddig bild av en av korridorena med celler/rum.
Vi sprang, klättrade, klängde, kröp, klurade, sparkade, kastade, räknade, lyssnade, tittade och kämpade på, och det var så roligt.
Det knepiga var att när vi kom in i en cell så skulle vi själva klura ut vad som förväntades av oss, där fanns inga instruktioner.
Skulle vi åka igen då skulle vi ju sätta betydligt mindre tid på det.
Det var så roligt, rekommenderas verkligen.
Ställningen såg ut så här när tiden var ute för oss.
Man tävlar ju mot sig själva och tiden, men på tavlan kunde man även följa med de övriga och se deras resultat.
Vi hann dock inte kolla in tavlan förrän i slutet, under "spelets" gång gav vi bara järnet.
Efter upplevelsen på fortet, pustade vi ut på cafe, det var vi väl förtjänta av.
Jag drack en stor kaffe även om det var eftermiddag, för jag visste att jag skulle komma att behöva den extra energikick som kaffet ger.
BESÖK HOS MIKAEL
Därefter kom Mikael och hämtade oss och vi fick åka och besöka hans och kompisen Rickys fina lägenhet.
Tog en vacker bild genom bilfönstret.
Huset där Mikael bor.
Bror och syster.
Mikael bor i det kombinerade köket/vardagsrummet.
Där var riktigt fint och ljust, men det kliade nog i mammas fingrar, skulle så önskat få svänga om lite möbler och saker för att få det mera framkomligt, om vi säger så. Men nu är det ju inte jag som bor där, så jag sa inget och rörde inget.
HEMFÄRDEN
Efter att vi besökt Mikael så kom dagens andra äventyr, för mig. Nu skulle jag lyckas få hem Volvon, till Finland igen.
Mikael hade förklarat vägen till hamnen och vi hade ju också gps så det var inget problem att hitta. Största utmaningen där var nog att komma ihåg att växla, när jag är så van att köra med automatväxlad bil.
Här var det jobbigt för mamma hjärtat att igen lämna Mikael, men jag hade ju bilen, trafiken och mina medpassagerares säkerhet att tänka på, så de ledsna tankarna fick bara några minuter, sen var jag yrkeschaufför på heltid.
Vi hann in en liten sväng via Ikea också.
Shoppade något smått dit hem och lite färdkost.
Matilda och jag slängde in varsin hotdog och de var riktigt goda.
Och sen rattade jag vidare till hamnen, där stod färjan redan och väntade på oss, även om det var över en timme tills dess avgång.
M/S WASA EXPRESS
Att köra nära biljettluckan men inte i är ju också en vanesak, dock var det här första gången för mig.
Jag övade också lite på förhand, just det här med att sträcka ut handen med biljetterna och se cool ut som om man gjort det hundra gånger.
Bredvid oss kom två äldre damer körande, gissar på 60 plus. Anki sa: det där är vi om "några" år 😉, ja kanske det, då kanske allt går som på räls.
Sen kom den stora utmaningen som blev lite större än vad jag väntat.
Jag hade konstaterat att jag bara kör upp och in i färjan och parkerar där de visar att jag skall stanna, men så smidigt gick det ej.
Upp kom vi och blev visad att köra upp på den så kallade hyllan, som sen höjs upp. Men när man kör ombord så är det som att parkera i den brantaste backe man kan finna, och det gick fint.
Ända tills jag satte i växeln, drog på handbromsen och tog bort fötterna från pedalerna för att stiga ur, då började bilen rulla bakåt.
Jag kan intyga att det inte var en behaglig upplevelse, tur i oturen är ju att fötterna har en inbyggd reflex att blixtsnabbt trampa in pedalerna, i detta fall kopplingen och bromsen.
Sen satt jag där med fötterna hårt tryckta på pedalerna och drog i handbromsen ifall den skulle ha gått ännu längre, vilket den ju inte gjorde , jag öppnade fönstret och väntade tills en ung trevlig och smått glad 😊 kille kom till undsättning.
Han hade väl sett det mesta och tyckte säkert att det var roligt med lite underhållning mellan bilarna som rullade in och parkerade fint efter varandra.
Han förklarade att jag bör köra fram lite, eftersom bilen hade ju rullat från sin plats. Jag satte i växeln och släppte lätt på kopplingen men framåt gick det inte, så jag gasade och gasade och GASADE, då flyttade den sig äntligen framåt i snigelfart ca en meter med ett förfärligt ljud, killen log och visade bra med handen.
Sen fick vi en fin grå kloss bakom vårt ena bakhjul och för säkerhetsskull så fick jag sitta kvar och hålla foten på bromsen tills de hade lyft upp hela hyllan, vi var tre bilar i rad på hyllan och vi stod i mitten.
Bilen bakom oss var FÖRST en fin, ny och glänsande vit Audi, men när vår fina Volvo började rulla bakåt så valde chauffören att backa och byta rad, konstigt.
Sen körde en annan bil upp bakom oss som ju hade missat hela tillställningen. Eventuellt så funderade de varför vi fick en kloss.
Här var hyllan upplyft, bilarna stod rakt istället för lutande och vi kunde stiga ur.
Framåt fanns hur många bilar som helst.
När vi kom upp på passargerardäck kändes mina ben en aningen svaga, men det ordnade upp sig när jag fick berätta om incidenten åt höger och vänster och sen fick vi ju sätta oss vid dukat bord och njuta av fartygetsbuffe.
Matildas efterätt till vänster och min till höger.
Det jag hittade som var mjölkfritt var jordgubbssorbe med mörk chokladsås, en alldeles för söt marchmallows och en ännu sötare maräng, och det bästa längst under, lakrits.
Här vid något tillfälle textade jag Jan och Mikael och skrev; ni kunde ju ha informerat om att vi har en urdålig handbroms på Volvon .
Jan svarade, ja men så pass ok att den alltid går genom besiktningen.
Och Mikaels svar; men det har den ju hafti fem år. Men jag har då aldrig behövt parkera uppe på hyllan.
Det var ordentligt fullt på färjan, troligtvis för att det var höstlov, så vi fick tillbringa resten av hemresan på den mjuka heltäckningsmattan liksom många andra och sen på en och annan stol som vi hittade lite här och där.
Medan vi satt där fick vi besök av självaste fartygets maskot.
Efter en hemresa som kändes lång kom vi äntligen fram till Vasa och fick köra av båten kl.23.45 och då tog yrkeschauffören vid igen.
Här var det tur att jag hade uppiggande kaffe i blodet för att orka hålla ögonen öppna hela vägen hem.
Vi hade otur med vädret och hade så gott som hela vägen en tät dimma som gjorde att man inte såg många meter framför sig. Men vi lämnade resan i Herrens händer och körde hemåt i den mörka natten med lovsångsmusiken strömmande ur högtalarna.
Halvägs började min fot och ben, det som tryckte på gasen kännas konstigt, lite som om det började domna bort. Då bad jag en bön om hjälp och försökte så bra det gick att lite röra på det.
Hem kom vi och när jag steg ur bilen med ett tungt ben och en rygg som inte skulle ha klarat en meter till (jag spänner mig så när jag kör i mörker och dimma) så TACKADE JAG GUD SOM HADE VARIT MED HELA VÄGEN .
PS. Ifall ni behöver en chaufför för längre resor kan ni kontakta mig, jag har allt under kontroll😊.
TACK KÄRA VÄNNER för en härlig, rolig och uppfriskande resa😊👍💗.
FÅTT TA AVSKED
Höstlovet innebar också att vi fick säga hej då till våra goda grannar som flyttade.
Hugo fick säga hejdå till sin bästis Eddie.
Svansarna vifftar alltid glatt när de ser varandra.
Och jag fick säga hej då till grannen och vännen Anki (jag har flera Ankin i mitt liv), vi som delat allt från hundsnack till alltmöjligt genom åren.
Även om ni flyttar till en annan kommun så är ni ju ändå inte långt borta, så nog lär vi träffas.
Önskar er allt gott, trivsel och välsignelse på ert nya ställe
KALAS
Och höstlovet avslutades med kalas hos Jan`s syster med familj.
De älskar katter och har åtta stycken just nu, och två av dem är söta kattungar. Hugo fick följa med (som alltid) och han fick träffa de små liven och snusa på dem.
Den ena kattungen fräste lite försiktigt, den andre brydde sig inte alls. Hugo sa inget, han bara nosade och gosade.
Min svägerska godkände att jag satte denna bild på bloggen, men hon tyckte att hon såg lite sur ut och förklarade att det var hon ju inte.
Det var hennes ide att kattungarna skulle få träffa på en hund, så hon sa att antagligen var hon bara väldigt koncentrerad.
SLUTORD
En sann berättelse: Två män samtalade, den ene var kristen, den andre ej. Den som inte var kristen sa: Ni kristna ni ber och säger sen att ni får bönesvar, när det bara är tillfälligheter.
Den kristne mannen svarade: Ja men om jag slutar att be då slutar också tillfälligheterna.
Och så är det, sluta aldrig att be, för gör du det så ser du inga bönesvar heller.
Detta höstlov fick jag uppleva så många bönesvar, så jag är helt överväldigad.
Ett stort böneämne har varit min rygg som inte varit så bra, ibland har den varit helt otroligt dålig med låsningar som gör att jag får tungt att andas, och smärtor som av pilar, som om någon nerv är i kläm.
Så Umeåresan låg helt i Jesuhänder, och den blev så bra och ryggen höll ihop hela resan TACK JESUS, inget är omöjligt för dig.
GÖR ER INGA BEKYMMER, UTAN NÄR NI ÅKALLAR OCH BER, TACKA DÅ GUD OCH LÅT HONOM FÅ VETA ALLA ERA ÖNSKNINGAR. DÅ SKA GUDS FRID, SOM ÄR MERA VÄRD ÄN ALLT VI TÄNKER, GE ERA HJÄRTAN OCH ERA TANKAR SKYDD I KRISTUS JESUS (Filipperbrevet 4:6-7).
BE STÄNDIGT OCH TACKA HELA TIDEN GUD. GÖR SÅ, DET ÄR GUDS VILJA I KRISTUS JESUS. SLÄCK INTE ANDEN, FÖRAKTA INGA PROFETIOR, PRÖVA ALLT. TA VARA PÅ DET SOM ÄR BRA (1 Thessalonikerbrevet 5:17-20).
Angående bilden så kanske du redan vet var denna vackra plats finns, annars kommer svaret snart.
HELA FAMILJEN SAMLADE
Jag har svårt ibland att ta in att åren har gått så snabbt, plötsligt är vi också en av dessa familjer som får svara på frågorna: nå var finns barnen i dag, vad gör de?
Frågor som också vi ställer till våra bekanta.
Men samtidigt får vi också instämma med de föräldrar som berättar om hur otroligt roligt det är när barnen kommer hem ibland.
Och i början av höstlovet, den första helgen då var vi alla hemma, alltså vilken känsla, vilken lycka.
Kylskåpet var igen fyllt till bristningsgränsen och grytorna kokade en efter en.
Vår säng där vi under alla år haft familjemöten och använt den som den naturligaste samlingsplatsen i ett hem var åter fylld till bredden.
Vi fick värdefull "prattid", vi hann intervjua pojkarna om allt från mående, studier, kompisar, boende, fritid, väder och vind till vad de kokar för mat åt sig i sina "hem", det var intressanta och roliga diskussioner.
Och Matilda som vi ju tack och lov fortfarande har hemma, fick välbehövligt syskonsnack.
Vi hann också med mycket annat än att chilla i sängen den helgen.
Vi firade Jan som fyllt 50 år. Vi började med familjefotografiering (Jan´s present), vid vackra Aspegrens Trädgård.
Som fotograf hade vi härliga Michaela Fagerudd.
 |
| Foto: Michaela Fagerudd |
Därefter blev det restaurangbesök (det är stort, hela familjen samtidigt ut och äta).
Och när vi kom hem fick vi njuta av Jan`s goda kinuskitårtor (och fotbollsmatch).
 |
| Den lilla var min och den blev dekorerad med tre bilar. |
Pojkarna stannade även hemma på lördagkväll (berodde dock inte på att de så gärna ville tillbringa all tid med oss, utan på att inte så många kompisar var hemma denna helg, och de som var hade de redan hunnit träffa).
Mikael och jag hann med en skön kvällspromenad (med Hugo).
Hela helgen var otroligt varm, men på söndag (14:e okober) hade vi hela +20 grader, helt otroligt i oktober.
Den dagen njöt vi av värmen, åt en god lunch och sen var det dags för pojkarna att börja packa också lämnade de småningom sitt barndomshem och åkte iväg igen (ja, de stunderna brister mitt hjärta, men det är ändå något som går bättre nu än förr).
Mikael åkte iväg med Volvon fullpackad för andra gången. Denna gång rymdes sängen, soffan och cykeln med 😉.
Men det skulle visa sig att han hade glömt en viktig sak/del (mera om det sen).
HÖSTLOVSVECKAN
Sen när måndagen kom och det riktiga höstlovet började för Matilda, då hade båda pojkarna åkt iväg till sina studieorter och Jan på arbetsresa.
Bara kvinnfolket och djuren var hemma.
 |
| Konrad och Selma |
Vi gosade med djuren.
Vi spelade lovsångsmusik hela dagarna, högt.
Vi chillade i sängen rätt ofta, de stunderna räddade vi världen, nästan.
Vi körde med god men enkel mat.
Vi läste våra böcker (vi läser samma serie "Left behind", Jag läser den på svenska och Matilda läser ungdomsversionen på engelska).
Vi hade trevligt besök.
Vi agerade barnvakter åt goda vänners barn.
Jag stickade och Matilda byggde korthus.
Vi promenerade och njöt av det härliga vädret.
Och jag fick vara och fira en av mina goda väninnor som har vuxenstuderat, blivit närvårdare och fått nytt jobb. Det är minsann något att fira, och vi firade rejält med både god mat och sen ännu efterätt på det.
Och vi insåg att vi inte är så bra på det här med att få fina matbilder. Vi lyckades skuffa till brickan så kaffet rann över, men det viktigaste var ju att vi fick stunden dokumenterad.
Jag har självlockigt hår och när det liksom blir "all over the place" och man ser mera ut som ett troll än en människa då är det dags för saxen.
Skulle ju ha varit en bra ide att klippa det innan familjefotografieringen, men nu blev det inte så.
Före
Efter.
RESAN
Och i slutet av veckan åkte Matilda och jag på vår efterlängtade resa med våra goda vänner.
Klockan sju på fredag morgon körde Jan (som då kommit hem från jobbresan) oss till Vasa (tar lite mer än en timme).
Och färjan avgick klockan nio.
När vi lämnade hamnen var det soligt och vindstilla
Men längre ut blåste det friskt och det var nästan omöjligt att vistas ute på däck.
Trots blåsten så gungade inte själva färjan.
Det var rätt fullt så första bästa plats blev dessa utvikbara stolar.
Och om någon undrar varför jag har en stor Ikeapåse med mig så kommer svaret senare.
Sen hittade vi ett ledigt bord nära fönstret och där satt vi resten av resan.
Resan tog 4,5 h.
Det blev kortbygge.
Kortspel.
Godisätande....och även frukt.
Båten bjöd också på underhållning, en man sjöng och spelade på gitarr. Det var riktigt bra och lämplig volym så vi hörde vad vi pratade.
Här började blicken bli lite stirrig, det är tungt att resa.
FRAMME I SVERIGE
Också kom vi fram till Umeå, här köade vi för att komma av båten.
Och där vid hamnen stod Mikael och väntade (på Ikeaväskan 😊) och mammahjärtat svämmade över av att få se honom igen.
När Mikael hade åkt iväg med pick och pack för fem dagar sedan hade han glömt själva bottnen till sängen😊, och den hade jag/vi släpat med nu, plus tre flugor och en slips.
 |
| Tre flugor och en slips. |
Efter kramkalas och lite småprat så åkte Mikael i väg med bilen full av ungdomar som kommit med färjan och vi tog bussen in till centrum.
Mikael skulle vi träffa igen följande dag.
När vi kom in till centrum blev det lite shopping, sen mat på Max, innan vi fick vårt hotellrum.
Vi hade bokat rum på Umeås nyaste hotell U&ME, och det var ett bra val.
Vi blev lite överraskade när vi fick vårt rum för det visade sig att det låg på översta våningen, våning tretton.
När vi kom upp kunde vi bara konstatera VAU, utsikten var helt fantastisk.
Vi stod länge och njöt och alla hade vi telefonerna framme och fotografierade åt höger och vänster.
Sen när vi kom in till vårt rum möttes vi av mera underbar utsikt, då blev vi liksom fastklistrade i det stora fönstret (insåg att jag faktiskt inte har någon bild av själva rummet).
På hotellets hemsida står det: Hotellrummen har stadens finaste utsikt, till ett bra pris.
Där satt vi, liksom Ferdinand under sin korkek.
Fönster"brädan" var så bred att man t.o.m kunde ligga där, om man vågade
 |
| Dotter och mor. |
FREDAGKVÄLL I UMEÅ
Det blev promenerande och shoppande.
Ser ni fotografen på nedre bilden😉?
Under hela resan blev det mest ögonshoppande, men nog hittade vi även något smått att handla med oss hem (resten åt vi upp där 😉).
När vi sen kom tillbaka till hotellrummet kom telefonerna/kamerorna fram igen, för nu var ju utsikten bara för otrolig, dock något som aldrig lyckas på bild.
LÖRDAG
Morgonstund från vårt fönster, träden och husen speglade sig i Ume älv.
Och sen en god frukost vid hotellet i Kulturbageriet i det mysiga inomhustorget.
Här var det ett hållbart koncept som gällde. Vi fick servera oss på brickor gjorda av trä och inget plast såg man till.
Allt gott som vi fick var väl genomtänkt, nybakt, nypressat och färskt.
Sen blev det en sista bild från den fantastiska utsikten innan vi checkade ut, låste in våra väskor i boxarna och begav oss ut på stan.
Hej då hotellet.
 |
| 50% passade mig fint. |
Jag köpte en liten inflyttningspresent till Mikael.
Och jag fick sköta betalningen själv, blir tydligen bara vanligare med det överallt, åtminnstone i Sverige.
Jag tycker att det är så mycket trevligare att få prata med en glad och trevlig person istället för en dator, men smidigt gick det .
FORTET
Sen blev det dags för resans höjdpunkt "Fortet", och ni som sett på "Fångarna på Fortet" kan lite föreställa er vad vi gav oss in på.
Vi fick allra först föra bort våra ytterkläder och väskor till ett litet rum och ville man låsa in dem då behövde man ha eget lås med, och det hade Anki kommit ihåg👍.
Vid denna tidpunkt insåg vi också att vissa satsade ordentligt, de hade full gymklädsel och länkskor. Jag ids inte berätta vad jag hade på mig, åtminnstone var det inga träningskläder, men de fungerade helt bra ändå.
Men jag kan nog tipsa om att det troligtvis blir mindre svettigt med mindre kläder och länkskor skulle fungerat bättre än strumpfötter.
Men där fanns alla möjliga människor, klädstilar och stilar😉, allt passar och viktigast att ha roligt.
Vi fick se en kort introduktionsfilm och därefter frågade tjejen om vi hade frågor.
Jag hade en viktig fråga: Kommer vi att stöta på spindlar, lurviga, stora, snabba, riktiga eller låtsas? Svaret var; nej, inga spindlar (som kommer på eller som vi skall sätta in handen till).
Vi fick slutligen komma på ett namn till vårt team och det blev "Jeppisboa" (för så kallas de som bor i Jakobstad/Jeppis).
Och sen var det bara GO, att sätta igång.
Tiden började ticka ner från två timmar och vi hade tjugoåtta celler att försöka klara av (nåja det stämde inte riktigt för det var två eller tre celler var man inte slapp in p.g.a. renovering) eller att få bästa möjliga poäng från.
Suddig bild av en av korridorena med celler/rum.
Vi sprang, klättrade, klängde, kröp, klurade, sparkade, kastade, räknade, lyssnade, tittade och kämpade på, och det var så roligt.
Skulle vi åka igen då skulle vi ju sätta betydligt mindre tid på det.
Det var så roligt, rekommenderas verkligen.
Ställningen såg ut så här när tiden var ute för oss.
Man tävlar ju mot sig själva och tiden, men på tavlan kunde man även följa med de övriga och se deras resultat.
Vi hann dock inte kolla in tavlan förrän i slutet, under "spelets" gång gav vi bara järnet.
Efter upplevelsen på fortet, pustade vi ut på cafe, det var vi väl förtjänta av.
Jag drack en stor kaffe även om det var eftermiddag, för jag visste att jag skulle komma att behöva den extra energikick som kaffet ger.
BESÖK HOS MIKAEL
Därefter kom Mikael och hämtade oss och vi fick åka och besöka hans och kompisen Rickys fina lägenhet.
Tog en vacker bild genom bilfönstret.
 |
| En stor park nära där de bor. |
Huset där Mikael bor.
Bror och syster.
Mikael bor i det kombinerade köket/vardagsrummet.
Där var riktigt fint och ljust, men det kliade nog i mammas fingrar, skulle så önskat få svänga om lite möbler och saker för att få det mera framkomligt, om vi säger så. Men nu är det ju inte jag som bor där, så jag sa inget och rörde inget.
HEMFÄRDEN
Efter att vi besökt Mikael så kom dagens andra äventyr, för mig. Nu skulle jag lyckas få hem Volvon, till Finland igen.
Mikael hade förklarat vägen till hamnen och vi hade ju också gps så det var inget problem att hitta. Största utmaningen där var nog att komma ihåg att växla, när jag är så van att köra med automatväxlad bil.
Här var det jobbigt för mamma hjärtat att igen lämna Mikael, men jag hade ju bilen, trafiken och mina medpassagerares säkerhet att tänka på, så de ledsna tankarna fick bara några minuter, sen var jag yrkeschaufför på heltid.
Vi hann in en liten sväng via Ikea också.
Shoppade något smått dit hem och lite färdkost.
Matilda och jag slängde in varsin hotdog och de var riktigt goda.
Och sen rattade jag vidare till hamnen, där stod färjan redan och väntade på oss, även om det var över en timme tills dess avgång.
M/S WASA EXPRESS
Att köra nära biljettluckan men inte i är ju också en vanesak, dock var det här första gången för mig.
Jag övade också lite på förhand, just det här med att sträcka ut handen med biljetterna och se cool ut som om man gjort det hundra gånger.
Bredvid oss kom två äldre damer körande, gissar på 60 plus. Anki sa: det där är vi om "några" år 😉, ja kanske det, då kanske allt går som på räls.
Sen kom den stora utmaningen som blev lite större än vad jag väntat.
Jag hade konstaterat att jag bara kör upp och in i färjan och parkerar där de visar att jag skall stanna, men så smidigt gick det ej.
Upp kom vi och blev visad att köra upp på den så kallade hyllan, som sen höjs upp. Men när man kör ombord så är det som att parkera i den brantaste backe man kan finna, och det gick fint.
Ända tills jag satte i växeln, drog på handbromsen och tog bort fötterna från pedalerna för att stiga ur, då började bilen rulla bakåt.
Jag kan intyga att det inte var en behaglig upplevelse, tur i oturen är ju att fötterna har en inbyggd reflex att blixtsnabbt trampa in pedalerna, i detta fall kopplingen och bromsen.
Sen satt jag där med fötterna hårt tryckta på pedalerna och drog i handbromsen ifall den skulle ha gått ännu längre, vilket den ju inte gjorde , jag öppnade fönstret och väntade tills en ung trevlig och smått glad 😊 kille kom till undsättning.
Han hade väl sett det mesta och tyckte säkert att det var roligt med lite underhållning mellan bilarna som rullade in och parkerade fint efter varandra.
Han förklarade att jag bör köra fram lite, eftersom bilen hade ju rullat från sin plats. Jag satte i växeln och släppte lätt på kopplingen men framåt gick det inte, så jag gasade och gasade och GASADE, då flyttade den sig äntligen framåt i snigelfart ca en meter med ett förfärligt ljud, killen log och visade bra med handen.
Sen fick vi en fin grå kloss bakom vårt ena bakhjul och för säkerhetsskull så fick jag sitta kvar och hålla foten på bromsen tills de hade lyft upp hela hyllan, vi var tre bilar i rad på hyllan och vi stod i mitten.
Bilen bakom oss var FÖRST en fin, ny och glänsande vit Audi, men när vår fina Volvo började rulla bakåt så valde chauffören att backa och byta rad, konstigt.
Sen körde en annan bil upp bakom oss som ju hade missat hela tillställningen. Eventuellt så funderade de varför vi fick en kloss.
Här var hyllan upplyft, bilarna stod rakt istället för lutande och vi kunde stiga ur.
Framåt fanns hur många bilar som helst.
När vi kom upp på passargerardäck kändes mina ben en aningen svaga, men det ordnade upp sig när jag fick berätta om incidenten åt höger och vänster och sen fick vi ju sätta oss vid dukat bord och njuta av fartygetsbuffe.
Matildas efterätt till vänster och min till höger.
Det jag hittade som var mjölkfritt var jordgubbssorbe med mörk chokladsås, en alldeles för söt marchmallows och en ännu sötare maräng, och det bästa längst under, lakrits.
Här vid något tillfälle textade jag Jan och Mikael och skrev; ni kunde ju ha informerat om att vi har en urdålig handbroms på Volvon .
Jan svarade, ja men så pass ok att den alltid går genom besiktningen.
Och Mikaels svar; men det har den ju hafti fem år. Men jag har då aldrig behövt parkera uppe på hyllan.
Det var ordentligt fullt på färjan, troligtvis för att det var höstlov, så vi fick tillbringa resten av hemresan på den mjuka heltäckningsmattan liksom många andra och sen på en och annan stol som vi hittade lite här och där.
Medan vi satt där fick vi besök av självaste fartygets maskot.
Efter en hemresa som kändes lång kom vi äntligen fram till Vasa och fick köra av båten kl.23.45 och då tog yrkeschauffören vid igen.
Här var det tur att jag hade uppiggande kaffe i blodet för att orka hålla ögonen öppna hela vägen hem.
Vi hade otur med vädret och hade så gott som hela vägen en tät dimma som gjorde att man inte såg många meter framför sig. Men vi lämnade resan i Herrens händer och körde hemåt i den mörka natten med lovsångsmusiken strömmande ur högtalarna.
Halvägs började min fot och ben, det som tryckte på gasen kännas konstigt, lite som om det började domna bort. Då bad jag en bön om hjälp och försökte så bra det gick att lite röra på det.
Hem kom vi och när jag steg ur bilen med ett tungt ben och en rygg som inte skulle ha klarat en meter till (jag spänner mig så när jag kör i mörker och dimma) så TACKADE JAG GUD SOM HADE VARIT MED HELA VÄGEN .
PS. Ifall ni behöver en chaufför för längre resor kan ni kontakta mig, jag har allt under kontroll😊.
TACK KÄRA VÄNNER för en härlig, rolig och uppfriskande resa😊👍💗.
FÅTT TA AVSKED
Höstlovet innebar också att vi fick säga hej då till våra goda grannar som flyttade.
Hugo fick säga hejdå till sin bästis Eddie.
 |
| Hugo och Eddie. |
Svansarna vifftar alltid glatt när de ser varandra.
Och jag fick säga hej då till grannen och vännen Anki (jag har flera Ankin i mitt liv), vi som delat allt från hundsnack till alltmöjligt genom åren.
Även om ni flyttar till en annan kommun så är ni ju ändå inte långt borta, så nog lär vi träffas.
Önskar er allt gott, trivsel och välsignelse på ert nya ställe
KALAS
Och höstlovet avslutades med kalas hos Jan`s syster med familj.
De älskar katter och har åtta stycken just nu, och två av dem är söta kattungar. Hugo fick följa med (som alltid) och han fick träffa de små liven och snusa på dem.
Den ena kattungen fräste lite försiktigt, den andre brydde sig inte alls. Hugo sa inget, han bara nosade och gosade.
Min svägerska godkände att jag satte denna bild på bloggen, men hon tyckte att hon såg lite sur ut och förklarade att det var hon ju inte.
Det var hennes ide att kattungarna skulle få träffa på en hund, så hon sa att antagligen var hon bara väldigt koncentrerad.
SLUTORD
En sann berättelse: Två män samtalade, den ene var kristen, den andre ej. Den som inte var kristen sa: Ni kristna ni ber och säger sen att ni får bönesvar, när det bara är tillfälligheter.
Den kristne mannen svarade: Ja men om jag slutar att be då slutar också tillfälligheterna.
Och så är det, sluta aldrig att be, för gör du det så ser du inga bönesvar heller.
Detta höstlov fick jag uppleva så många bönesvar, så jag är helt överväldigad.
Ett stort böneämne har varit min rygg som inte varit så bra, ibland har den varit helt otroligt dålig med låsningar som gör att jag får tungt att andas, och smärtor som av pilar, som om någon nerv är i kläm.
Så Umeåresan låg helt i Jesuhänder, och den blev så bra och ryggen höll ihop hela resan TACK JESUS, inget är omöjligt för dig.
GÖR ER INGA BEKYMMER, UTAN NÄR NI ÅKALLAR OCH BER, TACKA DÅ GUD OCH LÅT HONOM FÅ VETA ALLA ERA ÖNSKNINGAR. DÅ SKA GUDS FRID, SOM ÄR MERA VÄRD ÄN ALLT VI TÄNKER, GE ERA HJÄRTAN OCH ERA TANKAR SKYDD I KRISTUS JESUS (Filipperbrevet 4:6-7).
BE STÄNDIGT OCH TACKA HELA TIDEN GUD. GÖR SÅ, DET ÄR GUDS VILJA I KRISTUS JESUS. SLÄCK INTE ANDEN, FÖRAKTA INGA PROFETIOR, PRÖVA ALLT. TA VARA PÅ DET SOM ÄR BRA (1 Thessalonikerbrevet 5:17-20).
Kommentarer
Skicka en kommentar