Vandra NÄRA marken

Just var det jul och nu är det sportlov.....är det någon annan än jag som tycker att det går väldigt fort? Vi kommer att tillbringa hela veckan i Vuokatti, med att åka slalom, skida, grilla korv, bada bastu, spela spel och mysa i stugan med goda vänner....vuxna och barn tillsammans, då är det som bäst. Pojkarna stannar hemma och sköter om hus och kaniner. Det är ok, de är stora nu, men denna mamma har nog alltid svårt att lämna dem. De har däremot inget problem med att vi åker och att ha huset för sig själva en hel vecka......det kom ett STORT leende på deras läppar när vi berättade om våra sportlovsplaner. Och vi ebjöd dem naturligtvis att komma med och bo i stugan, och att ta några kompisar med, men de valde inte det alternativet.   Jag har min önskelista över vad jag vill ha och få uppleva, under dessa lediga dagar, sen får vi se vad det blir. Ni vet, som det står i Psaltaren 19:21, "människan gör upp många planer, men det är Herrens vilja som sker" Men f

Söndagen den 14/2, på Vändagen, hade vi årets HJÄLTEGALA vid Fokus (i Jakobstads församling). LÖRDAG Dagen innan hade vi ett läger (kl.15-21) tillsammans med ungdomarna och barnen, för att ställa allt i ordning och dra ett genrep. Vi ordnade och fixade med ljud, ljus, bandet JoinUs övade, vi övade dramat, vi ställde till för ungdoms cafe`t och dekorerade salen. Vi var några vuxna och flera ungdomar och barn som hjälptes åt. Vi hann även med trevliga pauser, som mat, chips och chilla (ja så heter det, när man pratar och umgås). Vi avslutade kvällen med mörkerkurragömma och poppcornsbön (när den som kommer på något ber kort, högst en mening...också fortsätter det. Den som vill ber och den som inte vill behöver inte), vi avslutade bönen med Herrens Välsignelse. Det var första gången som vi ordnade läger inför Fokus Fest, men det lär bli flera gånger. SÖNDAG Själva Hjältegalan började med en snutt av Junior ishockeyfinalen, där Finland vann....våra ishockeyhjältar. Däref

Ibland är det så svårt att vara mamma, att gå och bära på den oro som ständigt finns där. Vi har tre barn men ändå räcker oron till. Oftast är det ett av barnen i gången som jag oroar mig för, ibland gäller oron alla tre. Min oro den senaste tiden har gällt vår dotter. Veckan innan jul hade de innebandy i skolan, strax därefter fick Matilda stark huvudvärk, synbortfall och känseln i handen/armen försvann, den liksom domnade bort.. Det varade inte länge. Men när hon kom hem hade hon ännu lite huvudvärk och var allmänt hängig hela kvällen. Nu har hon varit på blodprov, magnetröntgen av hjärnan och läkarbesök. Allt var som det skulle och vi tackar Jesus för det. Troligtvis var det något slags migränanfall. Sen dess har hon mått bra och är den vanliga Matilda.......som b.l.a experimenterade här på eftermiddagen, hon gjorde ett vulkanutbrott....i köket, som redan ser ut som ett utbrott...smile. Jag älskar så denna uppfinningsrika, busiga, roliga dotter, för allt ho

I höstas (tror jag att det var) hittade jag denna blogg som jag kommer att skriva om nu. Den kommer att få dina tårar att trilla, din mun att le och dina böner att flöda. Bloggen heter  "This Life I Live". Mina ord räcker inte till för att beskriva vad den bloggen gör med mig och alla som läser den, Du måste bara läsa den. Den handlar om en man som skriver om sin familj, sin fru, två tonårsdöttrar också lilla Indiana som fyller två år inkommande vecka. Indiana har Downs Syndrom och hennes mamma Joey är svårt sjuk i cancer. Joey önskar inget annat än att få vara med på sin dotters 2-års dag, på onsdag 17.2-2016.  Det får vi be om. Joey och hennes man Rory sjunger och skriver sånger, Deras nya cd/dvd "Hymns", kom ut i fredags 12.2-2016.  I dag 14.2-2016 firar de att det är 14 år sedan deras första träff. Och de är nominerade till Grammy Awards för "Bästa country duon", nu på måndag 15.2-2016.  Rory vägrar att delta utan sin fru. Han säger att han

I går var det FASTLAGSTISDAG och jag började morgonen med en fastlagsbulle istället för den vanliga gröttallriken. Hemma hos oss får man alltid börja fastlagstisdagsmorgonen med bulle och knäck. Sen gick jag ut och började "jobba", så inte alla dagbarn och föräldrar skulle falla i denna halka, gårdsplanen ser nämligen ut som en skridskobana. Jag sandar inte (det har jag prövat och då halkade alla, inklusive jag själv, eftersom man tror att det går att gå vanligt eller springa då). Men jag skyfflar snö (när det finns) och stampar till det, då blir det fina snövägar att gå på. En bred snöväg från grinden till dörren. Dagbarnen och jag lekte "Fångarna på fortet" när vi tog oss fram på olika knepiga snövägar (smala, höga och mer eller mindre hala), gående, krypande eller med hjälp av pulkan. När vi kom in bakade vi fastlagsbullar som vi sen mumsade på till mellanmål. På eftermiddagen hade vi fått världens vattenpark där ute. Det blev härlig vat

Ibland kan jag tänka, när jag ser på ungdomar som har en väldigt brinnande, levande personlig tro: Tänk om jag hade haft densamma i den åldern.....var vore jag idag då? Men jag är tacksam för den trosresa som jag hittills fått göra och jag vet, att trots allt vad jag redan fått uppleva och lära, så finns det alltid mera att få, för GUDS BRUNNAR ÄR OÄNDLIGA.  " DET FINNS ALLTID MER ATT FÅ". Och hur länge jag än skulle leva här på jorden, så skulle jag aldrig hinna lära mig och få uppleva ALLT . MEN, jag vill ju hinna uppleva så mycket som möjligt, och få göra så mycket som möjligt för Guds rike. LÄSTIPS: Läs och se vilken LIVSRESA även du kan få uppleva. Gud har en plan för varje människas liv, EN STOR PLAN. JAG ÄR SÅ TACKSAM ATT JAG FICK VÄXA UPP OCH LÄRA KÄNNA BARNENS BÄSTA VÄN "JESUS". Min tro var nog personlig och äkta även då, men inte lika levande som den är idag. Jag pysslade "BED" tavlan, för att jag trodde på bönen....samtidigt som

I gårkväll hände det som inte får hända...men som ändå händer här i livet. Jag minns inte ens vad klockan var, men jag tror att den var ca 19.40 tiden. Barnen och jag var hemma (Jan var på innebandy) och tre av oss satt i vardagsrummet och småpratade. Hugo blev på sitt vanliga "kvällsbushumör" och började springa runt runt på golvet i raserfart. Plötsligt gnällde han till högt och började hoppa på tre ben med vänstra framtassen upp i luften. Ja jag har hört att hundar kan gråta och nu har jag även fått uppleva det. Han grät förtvivlat, tittade med bedjande ögon "hjälp mig" och ville komma upp i min famn. Jag tog upp honom i famnen och började genast be I JESU NAMN att smärtan skulle försvinna och att benet skulle bli bra. Ja, vi bad allihopa. Vi skickade sms till våra vänner och bad dem be för Hugo. Och vi satte på "Stilla lovsång för läkedom"......Tack syrran för den. Stilla lovsånger för läkedom. Den starka smärtan försvann och han lug