NYA UTMANINGAR
Det är fredagkväll och jag ligger i soffan och slappar med Hugo.
Jan är ute och firar en arbetskollega, Mattias for just på fotbollsträning, Mikael är uppe i sitt rum och Matilda har en kompis här, som skall sova över. De har svängt upp och ner på hela vårt sovrum, och roligt tycks de ha. Jag lär vara utestängd från rummet i ett par timmar.
Konstaterade just att jag inte har någon bra bok att börja läsa, inte ens en dålig, så då blir det ett litet blogginlägg istället.
NYA UTMANINGAR.
När jag var ung, 20 år, blev jag stödperson och familjevårdare via Kårkulla.
När Jan och jag var nygifta, så länge vi inte hade egna barn så tog jag/vi hand om barn med speciella behov. Ibland på helgerna hade vi en söt liten kille som kom hem och boddde med oss. Hans pappa kom körande med bil och släpkärra, på vilken killens spjälsäng stod. Föräldrarna var så glada och tacksamma att någon ville ta hand om deras lilla älskling så de kunde få tid över för de övriga barnen och tid för varann.
I en annan familj fick jag vara stödperson till deras tonåring och vi drog ofta i väg på häftiga utflykter, som ex. discoresa till Vasa.
Det var år som gav mig så mycket, sånt som jag inte kunde få på någon annan plats, utan bara just där och då med dessa underbara, kärleksfulla människor.
Det har länge funnits en längtan i mig att kunna öppna vårt hem igen för en liten kille eller tjej.
Men under de senaste 20 åren har det inte funnits varken tid eller ork. Men nu känner jag och alla i vår familj att tiden är rätt. Och nu har vi fått grönt ljus, vi är godkända och vi får öppna vårt hem och våra hjärtan för en liten människa.
Vi har väntat på rätt tid, på Jesu tidtabell.......och det är nu. Vi är så förväntansfulla och tacksamma.
FLERA UTMANINGAR.
Och flera utmaningar har jag pågång.
I dag har jag börjat mitt nya liv, ja, det är inget 1 April-skämt. Jag har beslutat mig för att inte äta godis, glass, kakor, bullar o.s.v. förrän jag får semester (f.o.m. juni). De som känner mig skrattar nog gott nu och säger högt "hur skulle Camilla klara av det"? Ja inte vet jag om jag klarar ens en vecka, men jag skall göra ett "gott" försök.
Jag kommer att göra två undantag, på min systers 50-års kalas och på morsdag (för då bakar alltid mamma världens godaste mjölkfria tårta till mig, en alldeles egen).
Varför jag skall försöka mig på detta, är p.g.a av flera orsaker. Jag har gjort det förrut och jag har mått så bra. Jag är ju atopiker och har dålig hy, den mår bättre av att lämna bort sötsaker, åtminnstone choklad.
I maj månad är jag alltid stressad, trött och får dålig mage (jag har kronisk magkatarr, som blossar upp ibland, ofta i stressmånaderna december och maj). Men det är något som jag för varje år blir bättre och bättre på att klara av. Nu tänkte jag pröva med det här och se om det ger bättre resultat. För socker är ju nog en stor bov, när det gäller hur man mår, och alla som känner mig vet att jag är en riktigt godisråtta. Krånglar magen blir den dessutom alltid ännu sämre av socker.
Sen är jag ingen bantare, istället tror jag på att röra sig mera och äta mindre. Men efter att ha haft hälsporre i snart tre år och inte ha kunnat motionera som förrut (gå på långpromenader och springa) så märker jag att kilona smyger sig på, hela tiden. Det värsta är inte att kroppen förändras, för det är ju något vi alla får lära oss att leva med. Det värsta är när kläderna börjar strama. Jag som alltid har haft kläder som är precisa, det finns inte rum för några extra cm.
Jag önskar att jag skall få på mig mina kläder till sommaren, och inte behöva köpa nya kjolar och shorts. Åtminnstone så hoppas jag att det skall stanna här, att inte viktökningen fortsätter...smile. Så nu får jag försöka med mindre mat (sockret bort) och mera motion (när foten dessutom håller på att bli bättre. Ber och hoppas att den skall vara helt bra till sommaren).
Angående vikten, så är det något jag inte skriver om, så ofta (tror att jag aldrig gjort det) för i vår snedvridna värld är ju det enda som räknas, en smal och snygg kropp (enligt tidningarnas mått). OJ, OJ SÅ MYCKET DE MÄNNISKORNA MISSAT AV LIVET, OM DET ÄR VAD DE TROR ATT LIVET GÅR UT PÅ.
Här kommer en tankeställare (som jag läste någonstans, minns ej var, troligtvis i en blogg).
Det var ett par damer som disskuterade inför sommaren och semestrar, om hur de skulle kunna gå på stranden i år med bilringar kring magen. Vilken slags bikinie de skulle köpa som skulle dölja det mesta.
Då steg en kvinna fram som råkade höra deras disskussion. Hon var svårt sjuk i cancer, håret var borta och hela kroppen var uppsvälld av mediciner. Hon sa rakt ut: Om jag skulle bli frisk nu och skulle veta att jag får och kan gå på stranden i sommar, då skulle jag nöjt gå omkring i den bikinie som "jag själv" tycker att är fin och jag skulle inte lägga en enda tanke på var mina ev. bilringar syns eller inte......"för då skulle jag leva".
Jag går alltid i bikinie på sommaren, för min hy mår så bra av solen. Och jag kommer även att göra det i sommar, med eller utan bilringar, och då skall kvinnans ord få påminna mig om....att jag lever.
NU HAR JAG GJORT DET.
På tal om min hälsporre, så börjar min fot kännas riktigt bra, vissa dagar märker jag inte alls av den. Andra dagar är den lite sjuk, då rullar jag en boll under foten och smärtan försvinner.
Så nu har jag anmält mig till Nice Run (vi är ett gäng dagmammor som är påväg). Senast jag var, var sommaren 2013, då hade jag redan sjuk fot, jag sprang hela rutten och dagen efter så gick jag inte mera. Mitt haltande började där och då, riktigt ordentligt. Om jag vetat vad som väntat hade jag nog gjort mer för att få foten i skick. Skulle någon ha tippsat mig om att rulla en boll under foten, för att få igång blodcirkulationen och läkningen, så skulle det kanske inte ha blivit så långvarigt....men vem vet?
I år lär jag knappast springa rutten, men vem vet? Jo det finns en som vet, Jesus vet.
VAD ÄR VIKTIGT/VIKTIGAST I MITT LIV?
Den frågan bör vi nog ställa oss ibland. För att ta reda på, ifall vi sätter vår tid och energi på rätt eller fel saker.
För mig kommer Jesus på första plats (och jag ber att det alltid skall få vara så), för det är ju han som hjälper mig med alla de andra områdena i mitt liv.
PS. Nu har jag mellan skrivraderna hunnit få hem min man, vi har varit på promenad med Hugo, jag har ätit en kvällssmörgås, borstat tänderna och fått tillbaka mitt/vårt rum, så nu kryper jag i säng.
Och nu vill jag önska er alla en riktigt skön, solig och välsignad helg.
PSALTAREN 32:
Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill ge dig råd och mitt öga skall vaka över dig.
PREDIKAREN 3:12
Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda- det är en gåva från Gud.
EFESIERBREVET 3:20-21
Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Jesus Kristus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Jan är ute och firar en arbetskollega, Mattias for just på fotbollsträning, Mikael är uppe i sitt rum och Matilda har en kompis här, som skall sova över. De har svängt upp och ner på hela vårt sovrum, och roligt tycks de ha. Jag lär vara utestängd från rummet i ett par timmar.
 |
| En gammal bild, men det ser likadant ut nu...smile. |
Konstaterade just att jag inte har någon bra bok att börja läsa, inte ens en dålig, så då blir det ett litet blogginlägg istället.
NYA UTMANINGAR.
När jag var ung, 20 år, blev jag stödperson och familjevårdare via Kårkulla.
När Jan och jag var nygifta, så länge vi inte hade egna barn så tog jag/vi hand om barn med speciella behov. Ibland på helgerna hade vi en söt liten kille som kom hem och boddde med oss. Hans pappa kom körande med bil och släpkärra, på vilken killens spjälsäng stod. Föräldrarna var så glada och tacksamma att någon ville ta hand om deras lilla älskling så de kunde få tid över för de övriga barnen och tid för varann.
I en annan familj fick jag vara stödperson till deras tonåring och vi drog ofta i väg på häftiga utflykter, som ex. discoresa till Vasa.
Det var år som gav mig så mycket, sånt som jag inte kunde få på någon annan plats, utan bara just där och då med dessa underbara, kärleksfulla människor.
 |
| Det finns plats för flera som vill leka. |
Det har länge funnits en längtan i mig att kunna öppna vårt hem igen för en liten kille eller tjej.
Men under de senaste 20 åren har det inte funnits varken tid eller ork. Men nu känner jag och alla i vår familj att tiden är rätt. Och nu har vi fått grönt ljus, vi är godkända och vi får öppna vårt hem och våra hjärtan för en liten människa.
Vi har väntat på rätt tid, på Jesu tidtabell.......och det är nu. Vi är så förväntansfulla och tacksamma.
FLERA UTMANINGAR.
Och flera utmaningar har jag pågång.
I dag har jag börjat mitt nya liv, ja, det är inget 1 April-skämt. Jag har beslutat mig för att inte äta godis, glass, kakor, bullar o.s.v. förrän jag får semester (f.o.m. juni). De som känner mig skrattar nog gott nu och säger högt "hur skulle Camilla klara av det"? Ja inte vet jag om jag klarar ens en vecka, men jag skall göra ett "gott" försök.
Jag kommer att göra två undantag, på min systers 50-års kalas och på morsdag (för då bakar alltid mamma världens godaste mjölkfria tårta till mig, en alldeles egen).
 |
| "MIN" tårta, och jag äter alltid upp hela. |
I maj månad är jag alltid stressad, trött och får dålig mage (jag har kronisk magkatarr, som blossar upp ibland, ofta i stressmånaderna december och maj). Men det är något som jag för varje år blir bättre och bättre på att klara av. Nu tänkte jag pröva med det här och se om det ger bättre resultat. För socker är ju nog en stor bov, när det gäller hur man mår, och alla som känner mig vet att jag är en riktigt godisråtta. Krånglar magen blir den dessutom alltid ännu sämre av socker.
 |
| Prinsesstårta är sååå sött och gott. |
Sen är jag ingen bantare, istället tror jag på att röra sig mera och äta mindre. Men efter att ha haft hälsporre i snart tre år och inte ha kunnat motionera som förrut (gå på långpromenader och springa) så märker jag att kilona smyger sig på, hela tiden. Det värsta är inte att kroppen förändras, för det är ju något vi alla får lära oss att leva med. Det värsta är när kläderna börjar strama. Jag som alltid har haft kläder som är precisa, det finns inte rum för några extra cm.
Jag önskar att jag skall få på mig mina kläder till sommaren, och inte behöva köpa nya kjolar och shorts. Åtminnstone så hoppas jag att det skall stanna här, att inte viktökningen fortsätter...smile. Så nu får jag försöka med mindre mat (sockret bort) och mera motion (när foten dessutom håller på att bli bättre. Ber och hoppas att den skall vara helt bra till sommaren).
Angående vikten, så är det något jag inte skriver om, så ofta (tror att jag aldrig gjort det) för i vår snedvridna värld är ju det enda som räknas, en smal och snygg kropp (enligt tidningarnas mått). OJ, OJ SÅ MYCKET DE MÄNNISKORNA MISSAT AV LIVET, OM DET ÄR VAD DE TROR ATT LIVET GÅR UT PÅ.
 |
| Att leva livet är b.l.a att få hålla en nyckelpiga i handen. |
Här kommer en tankeställare (som jag läste någonstans, minns ej var, troligtvis i en blogg).
Det var ett par damer som disskuterade inför sommaren och semestrar, om hur de skulle kunna gå på stranden i år med bilringar kring magen. Vilken slags bikinie de skulle köpa som skulle dölja det mesta.
Då steg en kvinna fram som råkade höra deras disskussion. Hon var svårt sjuk i cancer, håret var borta och hela kroppen var uppsvälld av mediciner. Hon sa rakt ut: Om jag skulle bli frisk nu och skulle veta att jag får och kan gå på stranden i sommar, då skulle jag nöjt gå omkring i den bikinie som "jag själv" tycker att är fin och jag skulle inte lägga en enda tanke på var mina ev. bilringar syns eller inte......"för då skulle jag leva".
 |
| Att leva livet, det kan vara för någon att "göra en jordgubbsmilkshake". Jag gjorde denna i gårkväll...mums, nu är det länge till nästa gång...skall vi hoppas. |
Jag går alltid i bikinie på sommaren, för min hy mår så bra av solen. Och jag kommer även att göra det i sommar, med eller utan bilringar, och då skall kvinnans ord få påminna mig om....att jag lever.
NU HAR JAG GJORT DET.
På tal om min hälsporre, så börjar min fot kännas riktigt bra, vissa dagar märker jag inte alls av den. Andra dagar är den lite sjuk, då rullar jag en boll under foten och smärtan försvinner.
Så nu har jag anmält mig till Nice Run (vi är ett gäng dagmammor som är påväg). Senast jag var, var sommaren 2013, då hade jag redan sjuk fot, jag sprang hela rutten och dagen efter så gick jag inte mera. Mitt haltande började där och då, riktigt ordentligt. Om jag vetat vad som väntat hade jag nog gjort mer för att få foten i skick. Skulle någon ha tippsat mig om att rulla en boll under foten, för att få igång blodcirkulationen och läkningen, så skulle det kanske inte ha blivit så långvarigt....men vem vet?
I år lär jag knappast springa rutten, men vem vet? Jo det finns en som vet, Jesus vet.
VAD ÄR VIKTIGT/VIKTIGAST I MITT LIV?
Den frågan bör vi nog ställa oss ibland. För att ta reda på, ifall vi sätter vår tid och energi på rätt eller fel saker.
För mig kommer Jesus på första plats (och jag ber att det alltid skall få vara så), för det är ju han som hjälper mig med alla de andra områdena i mitt liv.
 |
| Jesus är på första plats....och det blir jag påmind om, nu som då...så fint. |
PS. Nu har jag mellan skrivraderna hunnit få hem min man, vi har varit på promenad med Hugo, jag har ätit en kvällssmörgås, borstat tänderna och fått tillbaka mitt/vårt rum, så nu kryper jag i säng.
Och nu vill jag önska er alla en riktigt skön, solig och välsignad helg.
 |
PSALTAREN 32:
Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill ge dig råd och mitt öga skall vaka över dig.
PREDIKAREN 3:12
Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda- det är en gåva från Gud.
EFESIERBREVET 3:20-21
Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Jesus Kristus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Kommentarer
Skicka en kommentar