TILLBAKA I VARDAGEN VI TRE

Nu har båda pojkarna åkt och saknaden är svår men ändå så fin på sitt sätt, att man både får och kan sakna det betyder ju att man har så många härliga och kära människor i sitt liv. För en vecka sedan åkte ju Mikael och hans flickvän tillbaka till Umeå och igår var det dags för Mattias och hans flickvän att åka tillbaka till Helsingfors. 

Jag var ledig och kunde vinka av Mattias (läs krama om honom och säga hej då) på tågstationen. Flickvännen hade stigit på redan i Kokkola.

Det har varit så fint att få ha alla ungdomar "hemma" i några veckor. Här några av dem på bild.

Sista kvällen Mattias var hemma hade vi spelkväll, och jag hade gjort rocky road bitar som vi mumsade på. 

Jan fick låna mina glasögon för att lyckas läsa frågorna på de små korten med den ännu mindre texten. Men glasögon behöver han inte införskaffa ännu, säger han

Det har blivit många mysiga kvällstunder i vardagsrummet. 

Och trevliga pratstunder både här och där. 

Här två av syskonen som testade varann en kväll med frågor om hälsa.

Divanen har fått flytta plats för motionscykeln.

Och jo ni såg helt rätt motionscykeln har flyttat in i vardagsrummet igen, och jag är inte alls förtjust i det. Som jag "jobbade" dagar, månader och år med att hitta rum för och få ut alla "träningsmaskiner" som fyllde vårt lilla hus. 

Och ut fick de åka, ut till utegymmet som bastukammaren förvandlades till. Jag kämpade både muntligt och praktiskt med att få ut allt, från bänkpressen (som stod turvis i pojkarnas rum) crosstrainern (som stod en tur mitt i vardagsrummet och sen i vårt sovrum) till motionscykeln (som cirkulerat i nästan alla rum). Och nu är vi tillbaka till ruta noll igen, känns det som. Vårt vardagsrum som jag började känna att kunde kallas för just ett finrum har åter igen fått en stor aparat/maskin som förstör hela myskänslan, om du frågar mig.

Men det där var ju min åsikt och min känsla. Vi är ju flera som bor här och som måste få ha sina åsikter och just nu är det Matildas åsikt som väger tyngst.

Eftersom hon har haft problem med sitt knä i princip hela detta år (det åkte ju urled igen i början på 2021 och sen blev hon knäopererad i oktober 2021) så har hon missat en viktig kurs i skolan, en obligatorisk gymnastikkurs. Om hon inte får den klar får hon ingen studentexamen. Plus kursen har hon ju också sin rehabilitering att tänka på. Ja det är nog rehabiliteringen hon får tänka mest på för desto starkare ben och knä desto lättare går det att pricka av alla gymnastikuppgifter. 

Hon har gått ut till vårt utegym några gånger och tränat, men då skall ju alltid värmen sättas på några timmar innan, så lite opassande med sån planering för en studerande som har ett packat schema och sätter in träningen när det kommer en ledig stund. Så fadern och dottern i huset kom på att bästa möjliga är att motionscykeln får flytta in igen, och den flyttade tydligen in en kväll när jag var på jobb.

Och visst gör den gott för oss alla, för där trampar vi nog mera nu när den står inomhus i värmen än när den är i utegymmet. Än en gång får jag inse att "allt har sin tid".

Tillbaka till kvällar i huset. Syskonen i detta hus kommer ofta på saker de vill testa och de testar. En kväll kom Mattias och Matilda på att de ville träna jonglering med mandariner, just mandariner hade de läst att skulle fungera bra. Kan ju tillägga att båda kan jonglera till viss del, men inte med hur många "mandariner" som helst. Det slutade med att det flög mandariner både hit och dit, på och i en massa saker, liksom i Hugos vattenskål.

Men Mattias torkade snällt upp det och satte sen rent, nytt vatten till Hugo igen. 

Och denna mamma hann fånga det på bild. Jag älskar att titta på gamla foton och hitta bilder som påminner om bus, lek och stoj som ex flygande mandariner, stunder man säkert annars skulle glömma ifall man inte hade dem på bild.

Innan Mattias skulle åka bad vi om Guds beskydd och ledning för honom och flickvännen, det kändes som alltid så fint att få lämna dem i Herrens händer. KÄRA JESUS BESKYDDA DU OCH LED VÅRA KÄRA UNGDOMAR. 

Och vi åt en ordentlig lunch/middag, vi tre som var hemma.

Mattias sa: Vad tittar du på? Fast han nog visste svaret. Denna mamma suger alltid in bilden av sina barn extra mycket innan de åker iväg, och jag fotograferar och kramar. Ja de får stå ut, de vet att jag är sån. Och de vet att det bara kan stavas på ett sätt "kärlek".

Som sagt jag saknar våra kära pojkar och deras flickvänner men är samtidigt så tacksam och glad att de har varann och sina studier och livet där. 

Och här hemma har vi ju ännu vår kära Matilda som håller oss föräldrar alerta och igång. 

TACK JESUS FÖR HÄRLIGA JUL OCH NYÅRSDAGAR TILLSAMMANS MED FAMILJEN.

 

Och julpyntat har vi ännu till tjugonddag knut, på torsdag.

VINTER, SNÖ OCH SKIDTURER

Härliga vinterdagar har vi haft och har.

Och dagar med efterlängtat solljus säger man inte nej tack till.

 

Men inte heller "snöpyro" säger jag nej tack till, för lite av den sorten vill jag också ha.

Och snöstorm fick vi när jag och Jan var i skidspåret senaste vecka,

Senaste torsdag började faktiskt riktigt bra med toppen skidväder.  

Vi både såg varann och kunde höra varann.

Men sen överraskade snöstormen oss och det var bara att skida vidare, skratta och känna sig som " barnen på frostmossfjället" eller vad det nu hette.

 

Knappt så vi såg att köra hem, ett riktigt häftigt busväder blev det. 

Därefter jobbade jag två nätter och sov/vilade två dagar. Men på lördagkväll efter att jag hade sovit halva dagen orkade jag ut på en skidtur igen. Jag gillar verkligen att skida och min rygg tycks ha klarat av det riktigt bra hittills även om det nog känns av.

Troligtvis blir det en tur i skidspåret även ikväll.

HUGO
Och här kommer lite info om vår lilla Hugo och hur det går för honom (så Maria nu kan du sluta att läsa 😊. Ja min syster gillar inte allt snack om hundar/hunden).

 

I helgen blev Hugo duschad, fönad och friserad. Och hans päls som lätt får tovor blev så slät och fin igen.

Matilda fångade oss på bild, när vi gosade/pratade efter badet.

Har jag förresten nämnt att vi har en hund som "pratar". Ibland har han riktigt mycket att berätta och det låter helt knäppt men det är på riktigt.

Och han älskar att få gosa och pussas.

Att få mysa i varma filten efter bad och fix är toppen tycker Hugo.

Vi har faktiskt en Hugo nu som mår så bra och beter sig som en riktig hund (tror vi) efter att de konstant inflammerade halsmandlarna blev bortopererade i november 2020.  Ja det har tagit nästan ett år, men sakta och säkert har Hugo blivit kry i både mage, tarm och hals. Hans luktsinne och smaksinne har nått helt nya höjder 😊. Han som aldrig ätit en smula från golvet eller brytt sig om vad vi ätit har börjat slicka upp allt från golvet och står och snålar när vi lagar mat eller äter (och det är ju inte alls bra för hans känsliga mage att äta allt han hittar, men toppen att han fått ett normalt smak och luktsinne).

Han har ju fortfarande allergi/överskänslighet för sädesslag och laktos så det gäller att hålla hushållet mera städat än förut. Ja ni som känner mig/oss vet att detta är det enda problemet, jag måste dammsuga och sopa stup i kvarten. 

På nyårsafton hade Hugo tydligen lyckats hitta något gott på golvet. Han fick bubblig mage och ville inte ta långa promenader och åt inte så bra på några dagar, men han åt ändå något. I vanliga fall äter han nu kokta kycklingbullar 3ggr/dag plus att han äter torr foder som godis (kalkon, potatis, morot, ärter) medan förut fick vi i honom knappt 1 bulle/dag, då när magen bråkade som mest.

Men vi matar honom ännu för det mesta, alltså han äter fortfarande ur vår hand liksom han blivit van med sedan vi för flera år sedan fick börja trixa och försöka få i honom någon mat alls. Men någongång kan han plötsligt äta själv från sin tallrik, och vad som gör att han då plötsligt vågar/vill/kan äta själv ja det har vi inte ännu listat ut.

I dag försökte jag få honom att äta själv igen, men det lyckades ej. Jag satte ned tallriken på golvet med de goda nykokta kycklingbullarna och sa efter en stund "varsågod" och visade att han får äta, men han backade och gick bara undan och stannade och såg på maten. Det är som om han tror att han inte får äta själv. 

En expert sa att det är just så det kan vara, det är psykologiskt. Han har lärt sig att när han förut åt själv och slukade maten som hundar gör så fick han ont i halsen, när de stora klimparna rev till i de inflammerade halsmandlarna. När vi matade gav/ger vi rätt små bitar, nästan mosade köttbullar och då gjorde det inte lika ont. Så han föredrar det ännu.

Så bara vi håller honom borta från alla smulor och klottfläckar, bort från diskmaskinen med smutsdisk (för där slickar han gärna, en ny favoritplats) samt soppåsarna (mycket intressant numera) så går det fint. Får han magen i oskick får vi ge Antepsin och han blir aldrig riktigt dålig. På hela året är det en enda gång (dock en gång för mycket) som han blivit riktigt dålig och det var också en gång med mycket mat, familjeliv och villaliv. 

Fortsätter det så här så vågar vi tro att hans kroniska inflammerade tjocktarm blir helt återställd, det är vår bön.

TACK JESUS ATT VÅRA HUGO MÅR SÅ BRA NU, VI BER ATT DET FÅR FORTSÄTTA SÅ HÄR.

Och jag får avsluta detta inlägg med att konstatera att nu är vi tillbaka i vardagen igen, vi tre här hemma (eller fyra, med Hugo). 

ÖVERLÄMNA DIN VÄG ÅT HERREN, FÖRTRÖSTA PÅ HONOM, HAN SKALL GÖRA DET. HAN SKALL LÅTA DIN RÄTTFÄRDIGHET GÅ FRAM SOM LJUSET, DIN RÄTT SOM MIDDAGENS SKEN (Psaltaren 37:5-6) .

LÄR MIG ATT GÖRA DIN VILJA, TY DU ÄR MIN GUD. MÅ DIN GODE ANDE LEDA MIG PÅ JÄMN MARK (Psaltaren 143:10).