VÅRA ÄLSKADE POJKAR
För 18 år sedan föddes våra tvillingpojkar. A babyn (Mikael) föddes kl.11.34, 2470g 45 cm. B babyn (Mattias) kl.11.46, 2100g och 44 cm.
De var så efterlängtade och så älskade.
Plötsligt var vi föräldrar till två helt bedårande barn, som behövde oss...dygnet runt. Det blev ett omvälvande första år. Två blev till fyra och livet rullade på ...där utanför, medan vi levde i vår lycko bubbla.
Vi stannade länge på bb, 12 dygn. Jag kunde inte åka hem utan våra guldklimpar. Så jag var kvar på bb tills de var så friska att de fick komma hem.
De var så små så de behövde äta väldigt ofta, så vi matade varje timme...dygnet runt, den första tiden. Först ammade jag i 30 min sen gav vi flaskan.... i 20 min, sen nästa pojke.
Det slutade med att jag hamnade till akuten en morgon efter att jag sovit över tolv timmar (hade inte vaknat på natten, Jan hade skött ruliansen med flaskmatning) och var alldeles svag...jag hade vätskebrist och blodbrist. Läkaren log förstående när jag förklarade vår livssituation.
Efter det gav jag upp amningen, matade bara med flaskan och alla var vi nöjda när vi fick sova mera.
Så här med facit på hand kan vi konstatera att nog var vi trötta och nog var det tufft men vi klarade det och vi satsade verkligen rätt......vi satsade på att orka med det viktigaste...barnen och oss själva...vi satsade inte på städningen och utseendet...smile. För oss var det den bästa prioriteringen.
Redan från det att de var små insåg vi att vi hade fått två livliga, glada pojkar som skulle ta oss med på en härlig, fartfylld resa.
En av dem var väldigt livlig...klättrade så högt han bara kom och brorsan följde efter.
En av dem hittade på alla bus man kan och mer...och brorsan hängde med.
Tillsammans gjorde de stordåd.....när mamma svängde på ryggen några sekunder.
Med två uppfinningsrika pojkar som hela tiden var på äventyr fick vi föräldrar lära oss att vara steget före. Innan de klättrade upp i hyllorna fick vi skruva fast dem (hyllorna alltså) i väggen. Och vi fick ordna annat roligt som de kunde klättra på .
Oj vad Jan har byggt och fixat genom åren och oj vad de har klättrat....klättrar.
MIKAEL
Han föddes först och mådde bra, trots att han fick hjälpas ut med sugklocka. Han var en väldigt lugn och nöjd pojke.
Men när han var 5 dagar upptäcktes biljud på hjärtat. Det blev färd till Vasacentral sjukhus och Jan fick åka med, jag som inte kunde sitta så bra fick stanna kvar.....oj vad jag grät, det var nog så svårt att skiljas från Mikael.
Samtidigt ville jag ju inte lämna Mattias. En upplevelse som vi som föräldrar skulle få träna på...att dela på oss och på pojkarna.
Tankarna kom...tänk om jag inte får se Mikael igen, ifall det är allvarligt.
Han hade två hål på hjärtat. Ett litet som läkarna bedömde att växer fast av sig själv. Och ett stort som blodet pulserade igenom, där skulle det troligtvis behövas operation i ca 5 års åldern, ett "enkelt" ingrepp enligt läkarna.
Vi åkte på regelbundna kontroller både till barnpoli här vid Malmska och till Vasa. Mikael mådde bra och som de sagt så växte det mindre hålet fast.
Men så en dag, sent på hösten när han var 2,5 år och vi var ute och lekte, då upptäckte jag att hans läppar blivit blåa, likaså naglarna och blåa fläckar syntes på kinder och händer. Min första tanke var att det nog berodde på kylan men sen rusade jag nog in och ringde barnpoli....vi fick åka på kontroll men allt visade sig vara ok.
Tre månader senare skulle vi till Vasa på en större kontroll. Läkaren var lika glad och trevlig som vanligt. Under ultraljudet läste jag en spännande bok för Mikael, så han skulle ligga stilla....vilket var inget problem med denna coola kille.
Läkaren blev plötsligt väldigt tyst och allvarlig och jobbade på. Sen sa han att vi måste ta en liten paus för han bör läsa igenom Mikaels journal. Då blev vi oroliga. Hade något hänt eller hade de missat något.....hjärtat pumpade hårt medan vi såg på när Mikael lekte glatt med polismopon och helikoptern i väntrummet.
När vi blev inkallade igen såg läkaren väldigt förvånad ut. Han sa: jag har ingen förklaring men jag kan inte hitta hålet, det är helt borta men biljudet finns kvar.
Jag tror att ni förstår vilken glädje, lättnad och TACKSAMHET TILL VÅR HERRE....som vi kände då.
Det var många som bad för Mikael och bönesvar fick vi. Oron byttes till en stark tro på bibelordet "det som är omöjligt för människor, är möjligt för Gud".
En riktig ute människa var Mikael från första stund, och vi tillbringade mera tid ute än inne.
MATTIAS
Han var så liten när han föddes, han kom ut som andra och i sätesbjudning. Han hade haft det lite tuffare, så de sprang genast ut med honom för att kolla honom lite extra. Men ganska snabbt kom de in med honom igen. Jag var så trött vid det laget så jag reflekterade inte över det förrän de kom in med honom.
Fast han var så liten var han väldigt pigg, nyfiken och liksom på G hela tiden...det skulle vara action från första stund.
Även Mattias fick nyföddhets gulsot och fick ligga under lampan några dygn.
När han var ca 3 veckor fick han en ordentlig flunssa, då fick vi åka in till sjukhuset igen, där fick han b.l.a. spira för att underlätta andningen.
Han var/är en glad pojke som väldigt sällan satt stilla.
Han lärde sig att gå före 1 års dagen, att cykla som 3-åring och otaliga gånger har han fallit och skadat sig....hål i huvudet, skurit upp handen, fallit på en vass sten med ögat o.s.v...fart hela tiden.
Men de flesta gångerna som han har klättrat, klivit och balanserat har det gått bra och han har lärt sig allt han velat lära sig och mer därtill.
Han var mera smutsig än ren varje gång han varit ute och det var full fart hela tiden.
Pojkarna har alltid varit och är fortfarande de bästa vänner.
De har fått lära sig att dela.
De hade ett eget stort lekrum...behövdes, där vi rockade loss....och i resten av huset.
Just idag fyller de 18 år och just idag har de båda två fått körkort (och vi har fortfarande bara en bil i hushållet).
Vi har haft jobbiga tider när vi grälat så stickorna yrt, men mest har vi skrattat och busat och levt.Vi har knäppt våra händer tillsammans och bett, i glädje och sorg, vi har haft nattliga allvarliga samtal (det är ju då som ungdomar är pigga och vakna)......och allt det här gör vi ännu, vissa saker mer och andra mindre (grälar).
De är väldigt olika, men såååå älskade..... för just dem de är.
Det är viktigt att komma ihåg att lägga sig själv och alla andra i Guds hand. Tänk så skönt att vi har en Jesus som bär våra barn i vått och torrt, nu och för alltid.
Om du inte lämnat dina barn i bön till Herren så gör det nu. Det är endast Han och ingen annan som har deras framtid i Sin hand.
Ps. Pojkarna har nog gett mig tillåtelse att berätta om dem och visa bilder (jag fick tillstånd att publicera vilka bilder som helst under det att de var 8 år....smile. De andra bilderna krävde nogrannare tillstånd).
Lukas 18:27
Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.
Psaltaren 119:105
Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.
1 Korinthierbrevet 6:12
Allt är tillåtet för mig-men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig- men ingenting får ta makten över mig.
Psaltaren 62:2
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.
De var så efterlängtade och så älskade.
Plötsligt var vi föräldrar till två helt bedårande barn, som behövde oss...dygnet runt. Det blev ett omvälvande första år. Två blev till fyra och livet rullade på ...där utanför, medan vi levde i vår lycko bubbla.
 |
| En stolt men trött far. |
 |
| Den stora dagen. |
De var så små så de behövde äta väldigt ofta, så vi matade varje timme...dygnet runt, den första tiden. Först ammade jag i 30 min sen gav vi flaskan.... i 20 min, sen nästa pojke.
Det slutade med att jag hamnade till akuten en morgon efter att jag sovit över tolv timmar (hade inte vaknat på natten, Jan hade skött ruliansen med flaskmatning) och var alldeles svag...jag hade vätskebrist och blodbrist. Läkaren log förstående när jag förklarade vår livssituation.
Efter det gav jag upp amningen, matade bara med flaskan och alla var vi nöjda när vi fick sova mera.
 |
| Stor som liten behövde sömn . |
Så här med facit på hand kan vi konstatera att nog var vi trötta och nog var det tufft men vi klarade det och vi satsade verkligen rätt......vi satsade på att orka med det viktigaste...barnen och oss själva...vi satsade inte på städningen och utseendet...smile. För oss var det den bästa prioriteringen.
Redan från det att de var små insåg vi att vi hade fått två livliga, glada pojkar som skulle ta oss med på en härlig, fartfylld resa.
En av dem var väldigt livlig...klättrade så högt han bara kom och brorsan följde efter.
 |
| Det här var bara ett litet steg uppåt. |
En av dem hittade på alla bus man kan och mer...och brorsan hängde med.
 |
| På några sekunder hade de lyckats tömma kakelugnens aska över mammas ljusa mattor. |
Tillsammans gjorde de stordåd.....när mamma svängde på ryggen några sekunder.
Med två uppfinningsrika pojkar som hela tiden var på äventyr fick vi föräldrar lära oss att vara steget före. Innan de klättrade upp i hyllorna fick vi skruva fast dem (hyllorna alltså) i väggen. Och vi fick ordna annat roligt som de kunde klättra på .
Oj vad Jan har byggt och fixat genom åren och oj vad de har klättrat....klättrar.
MIKAEL
Han föddes först och mådde bra, trots att han fick hjälpas ut med sugklocka. Han var en väldigt lugn och nöjd pojke.
Men när han var 5 dagar upptäcktes biljud på hjärtat. Det blev färd till Vasacentral sjukhus och Jan fick åka med, jag som inte kunde sitta så bra fick stanna kvar.....oj vad jag grät, det var nog så svårt att skiljas från Mikael.
Samtidigt ville jag ju inte lämna Mattias. En upplevelse som vi som föräldrar skulle få träna på...att dela på oss och på pojkarna.
 |
| Mikael fick även nyföddhets gulsot. |
Tankarna kom...tänk om jag inte får se Mikael igen, ifall det är allvarligt.
Han hade två hål på hjärtat. Ett litet som läkarna bedömde att växer fast av sig själv. Och ett stort som blodet pulserade igenom, där skulle det troligtvis behövas operation i ca 5 års åldern, ett "enkelt" ingrepp enligt läkarna.
Vi åkte på regelbundna kontroller både till barnpoli här vid Malmska och till Vasa. Mikael mådde bra och som de sagt så växte det mindre hålet fast.
Men så en dag, sent på hösten när han var 2,5 år och vi var ute och lekte, då upptäckte jag att hans läppar blivit blåa, likaså naglarna och blåa fläckar syntes på kinder och händer. Min första tanke var att det nog berodde på kylan men sen rusade jag nog in och ringde barnpoli....vi fick åka på kontroll men allt visade sig vara ok.
Tre månader senare skulle vi till Vasa på en större kontroll. Läkaren var lika glad och trevlig som vanligt. Under ultraljudet läste jag en spännande bok för Mikael, så han skulle ligga stilla....vilket var inget problem med denna coola kille.
Läkaren blev plötsligt väldigt tyst och allvarlig och jobbade på. Sen sa han att vi måste ta en liten paus för han bör läsa igenom Mikaels journal. Då blev vi oroliga. Hade något hänt eller hade de missat något.....hjärtat pumpade hårt medan vi såg på när Mikael lekte glatt med polismopon och helikoptern i väntrummet.
När vi blev inkallade igen såg läkaren väldigt förvånad ut. Han sa: jag har ingen förklaring men jag kan inte hitta hålet, det är helt borta men biljudet finns kvar.
Jag tror att ni förstår vilken glädje, lättnad och TACKSAMHET TILL VÅR HERRE....som vi kände då.
 |
| En glad pojke. bilden blev tyvärr fel väg. |
Det var många som bad för Mikael och bönesvar fick vi. Oron byttes till en stark tro på bibelordet "det som är omöjligt för människor, är möjligt för Gud".
 |
| Här susar han ner för backen vid mormor och morfars...och den är hög. |
En riktig ute människa var Mikael från första stund, och vi tillbringade mera tid ute än inne.
 |
| En glad, busig och smutsig 2-åring. |
MATTIAS
Han var så liten när han föddes, han kom ut som andra och i sätesbjudning. Han hade haft det lite tuffare, så de sprang genast ut med honom för att kolla honom lite extra. Men ganska snabbt kom de in med honom igen. Jag var så trött vid det laget så jag reflekterade inte över det förrän de kom in med honom.
Fast han var så liten var han väldigt pigg, nyfiken och liksom på G hela tiden...det skulle vara action från första stund.
Även Mattias fick nyföddhets gulsot och fick ligga under lampan några dygn.
När han var ca 3 veckor fick han en ordentlig flunssa, då fick vi åka in till sjukhuset igen, där fick han b.l.a. spira för att underlätta andningen.
 |
| På barnavdelningen. |
Han var/är en glad pojke som väldigt sällan satt stilla.
 |
Han lärde sig att gå före 1 års dagen, att cykla som 3-åring och otaliga gånger har han fallit och skadat sig....hål i huvudet, skurit upp handen, fallit på en vass sten med ögat o.s.v...fart hela tiden.
Men de flesta gångerna som han har klättrat, klivit och balanserat har det gått bra och han har lärt sig allt han velat lära sig och mer därtill.
 |
| I snökojan/backen. |
 |
| En livlig, glad och smutsig 2-åring.....på väg ut igen. |
Pojkarna har alltid varit och är fortfarande de bästa vänner.
De har fått lära sig att dela.
 |
| Redan här, fick de turas om med en och samma bil |
De hade ett eget stort lekrum...behövdes, där vi rockade loss....och i resten av huset.
 |
| Att pyssla...och kladda, är något de verkligen gillade. |
Just idag fyller de 18 år och just idag har de båda två fått körkort (och vi har fortfarande bara en bil i hushållet).
Vi har haft jobbiga tider när vi grälat så stickorna yrt, men mest har vi skrattat och busat och levt.Vi har knäppt våra händer tillsammans och bett, i glädje och sorg, vi har haft nattliga allvarliga samtal (det är ju då som ungdomar är pigga och vakna)......och allt det här gör vi ännu, vissa saker mer och andra mindre (grälar).
De är väldigt olika, men såååå älskade..... för just dem de är.
 |
| Lika, men ändå SÅÅÅÅ olika. |
Det är viktigt att komma ihåg att lägga sig själv och alla andra i Guds hand. Tänk så skönt att vi har en Jesus som bär våra barn i vått och torrt, nu och för alltid.
Om du inte lämnat dina barn i bön till Herren så gör det nu. Det är endast Han och ingen annan som har deras framtid i Sin hand.
Ps. Pojkarna har nog gett mig tillåtelse att berätta om dem och visa bilder (jag fick tillstånd att publicera vilka bilder som helst under det att de var 8 år....smile. De andra bilderna krävde nogrannare tillstånd).
Lukas 18:27
Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.
Psaltaren 119:105
Ditt ord är en lykta för min fot, ett ljus på min stig.
1 Korinthierbrevet 6:12
Allt är tillåtet för mig-men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig- men ingenting får ta makten över mig.
Psaltaren 62:2
Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.
Kommentarer
Skicka en kommentar