Vandra NÄRA marken

Det har dykt upp en ny knapp på min blogg där det står "Prova nya blogger" och jag tänker trycka på den alldeles strax efter att jag skrivit färdigt detta inlägg. Är lite nervös vad som kommer att hända med min blogg, men efter att jag läst på nätet att man har inget att förlora, så skall jag nog våga trycka på denna knapp. Bloggen lär bli finare, jag kan t.o.m få en rosa vy/ bakgrund/ om jag vill😉. Så jag både hoppas och ber att det slutar bra för min blogg, annars lär ni få läsa en aningen huller om buller blogg tills jag lyckats trassla ut det jag ställt till med😉. Så här skriver en som inte är så teknisk kunnig, som jag. Men det lämnar inte där denna gång, för idag har jag tillräckligt med självförtroende för att våga "trycka på knappen". Jag har ju också haft i planerna en längre tid att byta mitt bloggfönster (bilden på mina fötter), men fotografen (min dotter) har haft så mycket annat för sig denna sommar/höst så hon har inte haft tid att fotogra

Vet att flera av er som läser min blogg märkte att jag fick en konstig, obehaglig kommentar för snart en månad sedan. Jag vet att ni upptäckte den innan mig eftersom just dessa två inlägg plötsligt fick så stort besökarantal (jag ser inte vem som läser min blogg men hur många och från vilka länder). Jag förstår att ni säkert återvände till inläggen för att få se mitt svar, min reaktion. Kommentaren, vilken var dåligt översatt till svenska fick jag två gånger, på skilda inlägg. När jag upptäckte dem raderade jag dem genast, varför? Jo, för att på min blogg vill jag sprida Jesu kärlek och att Han är den ende som finns helt och hållet där för oss och kan hjälpa oss i en svår situation, förrutom mänsklig hjälp då. På min blogg vill jag inte tipsa om "afrikanska häxdoktorer", vilket jag förmodade att denna är. Har sett att åtminnstone en annan blogginnehavare också fått samma kommentar. Troligtvis är det en datorrobot som spottar ut dessa kommentarer. Så i nuläget be

I morse tände jag ljus, flera ljus på utsidan, när jag tänkte på alla människor som gått bort här i vår trakt de senaste veckorna. Jag tänkte och bad för deras anhöriga som nu lever kvar i en nattsvart verklighet. Jag hoppas och ber att de mitt i det "nattsvarta" har Jesus, att de lever på hoppet att de ännu en dag ska få återförenas med sina nära och kära och få krama om dem. Utan Jesus i mitt liv skulle inte framtiden ha varken hopp eller tröst i en sådan situation, och jag kan faktiskt inte tänka mig hur jag skulle orka vidare då. VARA LJUS MITT I MÖRKRET Alla har vi berörts av dessa tragedier och nu är det vår uppgift, alla vi som får ha våra nära och kära kvar ännu, att bära dem vars liv har gått i spillror.  Vi som kanske inte berörts helt personligen vi skall bära dem som inte ens orkar tänka på morgondagen. Vi skall vara ljus i mörkret. Vi skall framför allt be för dem.  Be att Herren ger dem vad de behöver för var dag och stund så de orkar vid

Vi har ofta önskat att fara på en längre vandring med goda vänner och även ha Hugo med, men vi har inte varit säkra på ifall han orkar vandra så långt, i ett sträck. Så när han nu hade fått mått bra en längre tid (hans mage hade inte haft något värre bekymmer och han hade ätit sin mat oftast 2 ggr/dag så att han verkligen fick energi) beslöt vi att pröva. Så en söndag för ca två veckor sedan, närmare bestämt den 6 oktober gjorde vi vår första längre vandring med Hugo. Vi började dagen med en välbehövlig sovmorgon, både för oss själva men främst för Hugo. Vi åt ett ordentligt morgonmål och begav oss sedan iväg. Vi körde till Larsmo och startade sen vår vandring längs med Holm vandringsled. Det var rätt kyligt och Hugo som var nyklippt fick ha västen på (till att börja med) eftersom han är rätt frusen av sig. Och det här med att ha västen på skulle senare visa sig vara ett riktigt bra beslut. Terrängen var minst sagt omväxlande, men Hugo luffsade glatt på. Jag var me

Vår dvärgvädurskanin Selma 💗 lever nu ensam sedan hennes bror Konrad dog senaste helg 😢. Hon sover nu nära låtsas kaninen som funnits i deras "kaninhus" i många år. Jag lyfte honom tätt intill henne, och där har den fått stanna. Vi går oftare än vanligt ut till henne, kliar henne bakom örat, lyfter upp henne i famnen så hon får gosa och ser till att hon har det bra. I måndags när det var ovanligt varmt satt hon som vanligt och njöt i uteburen i den varma solen, när hon inte hoppade ute på gården och mumsade gräs. Och hon putsade sig, och såg så rolig ut. Vi kan ju inte svara på hur hon verligen mår, men hon verkar att ha det rätt bra. Hon är ju den av våra kaniner som alltid varit den vildare och busigare, som alltid varit ute på gården så länge hon fått, både i regn och sent på kvällarna. Det är hon som springer undan oss och busar när det blir dags att gå in i kaninhuset igen. Det är hon som biter oss i byxbenen när hon vill ha mat eller vill gosa e