KANIN "BEGRAVNING"
Vår dvärgvädurskanin Selma 💗 lever nu ensam sedan hennes bror Konrad dog senaste helg 😢.
Hon sover nu nära låtsas kaninen som funnits i deras "kaninhus" i många år. Jag lyfte honom tätt intill henne, och där har den fått stanna.
Vi går oftare än vanligt ut till henne, kliar henne bakom örat, lyfter upp henne i famnen så hon får gosa och ser till att hon har det bra.
I måndags när det var ovanligt varmt satt hon som vanligt och njöt i uteburen i den varma solen, när hon inte hoppade ute på gården och mumsade gräs.
Och hon putsade sig, och såg så rolig ut.
Vi kan ju inte svara på hur hon verligen mår, men hon verkar att ha det rätt bra. Hon är ju den av våra kaniner som alltid varit den vildare och busigare, som alltid varit ute på gården så länge hon fått, både i regn och sent på kvällarna. Det är hon som springer undan oss och busar när det blir dags att gå in i kaninhuset igen. Det är hon som biter oss i byxbenen när hon vill ha mat eller vill gosa eller busa.
Men säkert saknar/sörjer hon sin Konrad.
STAND IN
Nu när inte Konrad längre putsar och slickar Selmas öron så gör Hugo sitt bästa för att klara av den uppgiften.
Hon byter till vinterpäls så hon har en fin "kjol".
Och hon äter som förut, ett gott tecken.
HUGO LETAR
Hugo sköter om Selma samtidigt som han i flera dagar gått runt både på insidan och utsidan och letat efter Konrad.
Hundar har ju ett otroligt bra luktsinne. Efter att Konrad fått ligga nerbäddad i sin låda i två nätter inne hos Selma flyttade vi ut lådan i vedlidret, och jo Hugo hittade honom, han liksom nosade upp honom.
För det blev inte av att vi begravde Konrad förrän i torsdags.
Matilda och Jan kom hem från Sverige först natten till onsdag, och eftersom Matilda önskat att få se och hålla sin kanin så väntade vi.
Och det har varit rätt kallt så han har inte börjat lukta och inget har heller runnit ur honom.
KONRADS BEGRAVNING
På onsdag lyfte vi fram Konrad i solen och Matilda fick se honom. Älskade lilla Konrad låg där så fridfull och lugn.
Men eftersom Matilda hade annat program den dagen och jag skulle på jobb så fick det ännu vänta med begravningen.
Och vi behövde också tid för att fundera ut den rätta platsen. Vi beslöt sen att den fick bli på en av Konrads favoritställen, under trädgårdsgungan, uppefter väggen till "kaninhuset".
På torsdag tog vi det sista farvälet. Matilda lyfte upp honom ur halmen och höll honom en stund i famnen och bäddade sen ner honom fint i igen.
Jag kände att jag redan tidigare hade fått säga mitt farväl till Konrad, jag hade ju haft flera dagar på mig.
Och Hugo hade sagt hejdå.
Det konstiga var att när vi på onsdag lyfte fram lådan med Konrad så Matilda fick se honom kom Hugo och tittade/nosade och precis när jag började stänga lådan satte Hugo in sitt huvud och bet fast i Konrads öra och började dra och morra lite.
Det kändes lite olustigt, jag vet ju inte ifall han plötsligt ville äta upp Konrad eller ifall han ville dra ut honom ur lådan. Jag väljer att tro det sista.
Efter att lådan fått stå inne hos Selma första natten så fanns ju en grop i halmen (som jag skrivit om tidigare. Gropen syns på bilden här ovan). Vi tror att Selma endera bara hoppat dit för att se eller att hon faktiskt sovit där. Så vi fluffade till halmen och lät lådan stå där ännu en natt. Följande morgon fanns dock ingen grop där, vilket kändes bra. Och den dagen lyfte vi ut lådan ur kaninhuset.
Bilden här under är från när vi kom hem och Konrad hade dött.
Matilda sänkte ner lådan, med Konrad i.
Och ett sista farväl från mig, älskade Konrad 💗.
Sen skyfflade jag försiktigt jord över lådan.
Och Jan fick fylla på med resten.
Kan nämna att Hugo fick inte vara med på begravningen, och inte Selma heller, även om hon satt i uteburen strax intill.
Dagen efter (igår) fick Konrad höstlöv (som han älskade att äta) och ett hjärta på sin grav.
Och sen satte jag även dit den fina dörrskylten, som Matilda gjort en gång.
Hålet ovanför var det första kaninhålet ut på gården, men sen flyttade vi buren och de fick ett nytt hål.
Vila i frid älskade Konrad 💗.
HUR DET KÄNNS
Jo efter många tårar och nästan en hel vecka av farväl så känns det helt ok.
Och jag vet att Konrad har det bra nu, att han får hoppa kring på fina, saftiga gräsmattor med en massa kaninkompisar och andra djur. Och att Jesus själv kliar honom bakom örat och låter honom få gosa i Hans famn 💗.
Konrad har det som bäst nu.
SELMA
Mina tankar finns hos Selma, hur hon skall klara den kalla vintern. Det är inte direkt kylan jag tänker på även om de alltid värmt varandra. Kaniner har ju en tjock päls och klarar vintern bra bara de inte blir våta.
Det jag mer tänker på är ju att hon är ensam nu. Hon är så van att få vara ute på gårdsplanen, springa, hoppa, äta och bara sitta eller slänga sig ner och vila under ex. gungan, och sen alltid när vintern kommit och kaninerna inte varit ute så mycket så har de ju haft varandra, men nu är hon ensam.
Nu skall hon sitta där inne i kaninhuset (som dock är rymligt och stort, ca 8m2) och sysselsätta sig själv hela vintern, med korta besök på utsidan och av oss nu som då.
Matilda var först alldeles bestämd med att vi tar in henne, att hon får bli en inne kanin. Men kaniner kan man inte flytta in och ut hur som helst, deras kroppstemperatur tål inte det. Skulle hon bli en innekanin skulle hon bara få vara inne (förutom på varma sommardagar), vilket hon inte skulle trivas med. Hon är ju van att hoppa kring på stora ytor, ute som inne, inte plötsligt behöva först förlora Konrad, sen byta hus och sen plötsligt bara få bo i en liten bur inomhus (även om hon isåfall skulle få hoppa kring här inne när vi är hemma).
Så Selma mår allra bäst där hon är, med att vi hälsar på lite oftare, kaniner är ju väldigt sociala djur.
Om hon däremot verkar bli deprimerad av att nästan bara vistas inomhus till vintern så får vi ev tänka om, ifall hon ändå får bli en innekanin.
Men liksom alltid så lämnar vi allt och alla i Jesu händer, så också Selma och hennes framtid.
FÖR SKOGENS ALLA DJUR ÄR MINA, BOSKAPEN PÅ DE TUSEN BERGEN. JAG KÄNNER ALLA FÅGLAR PÅ BERGEN, ALLT SOM RÖR SIG PÅ MARKEN ÄR MITT (Psaltaren 50:10-11).
BÅDE MÄNNISKOR OCH DJUR RÄDDAR DU, HERRE (Psalaten 36:7b).
Hon sover nu nära låtsas kaninen som funnits i deras "kaninhus" i många år. Jag lyfte honom tätt intill henne, och där har den fått stanna.
Vi går oftare än vanligt ut till henne, kliar henne bakom örat, lyfter upp henne i famnen så hon får gosa och ser till att hon har det bra.
I måndags när det var ovanligt varmt satt hon som vanligt och njöt i uteburen i den varma solen, när hon inte hoppade ute på gården och mumsade gräs.
Och hon putsade sig, och såg så rolig ut.
Men säkert saknar/sörjer hon sin Konrad.
STAND IN
Nu när inte Konrad längre putsar och slickar Selmas öron så gör Hugo sitt bästa för att klara av den uppgiften.
Hon byter till vinterpäls så hon har en fin "kjol".
HUGO LETAR
Hugo sköter om Selma samtidigt som han i flera dagar gått runt både på insidan och utsidan och letat efter Konrad.
Hundar har ju ett otroligt bra luktsinne. Efter att Konrad fått ligga nerbäddad i sin låda i två nätter inne hos Selma flyttade vi ut lådan i vedlidret, och jo Hugo hittade honom, han liksom nosade upp honom.
För det blev inte av att vi begravde Konrad förrän i torsdags.
Matilda och Jan kom hem från Sverige först natten till onsdag, och eftersom Matilda önskat att få se och hålla sin kanin så väntade vi.
Och det har varit rätt kallt så han har inte börjat lukta och inget har heller runnit ur honom.
KONRADS BEGRAVNING
På onsdag lyfte vi fram Konrad i solen och Matilda fick se honom. Älskade lilla Konrad låg där så fridfull och lugn.
Och vi behövde också tid för att fundera ut den rätta platsen. Vi beslöt sen att den fick bli på en av Konrads favoritställen, under trädgårdsgungan, uppefter väggen till "kaninhuset".
På torsdag tog vi det sista farvälet. Matilda lyfte upp honom ur halmen och höll honom en stund i famnen och bäddade sen ner honom fint i igen.
Här en dag när jag behöve få känna hans mjuka päls mot min hand.
Och Hugo hade sagt hejdå.
Det konstiga var att när vi på onsdag lyfte fram lådan med Konrad så Matilda fick se honom kom Hugo och tittade/nosade och precis när jag började stänga lådan satte Hugo in sitt huvud och bet fast i Konrads öra och började dra och morra lite.
Det kändes lite olustigt, jag vet ju inte ifall han plötsligt ville äta upp Konrad eller ifall han ville dra ut honom ur lådan. Jag väljer att tro det sista.
Efter att lådan fått stå inne hos Selma första natten så fanns ju en grop i halmen (som jag skrivit om tidigare. Gropen syns på bilden här ovan). Vi tror att Selma endera bara hoppat dit för att se eller att hon faktiskt sovit där. Så vi fluffade till halmen och lät lådan stå där ännu en natt. Följande morgon fanns dock ingen grop där, vilket kändes bra. Och den dagen lyfte vi ut lådan ur kaninhuset.
Bilden här under är från när vi kom hem och Konrad hade dött.
Nu till själva begravningen.
Jan hade grävt den djupa gropen.
Matilda sänkte ner lådan, med Konrad i.
Och ett sista farväl från mig, älskade Konrad 💗.
Sen skyfflade jag försiktigt jord över lådan.
Kan nämna att Hugo fick inte vara med på begravningen, och inte Selma heller, även om hon satt i uteburen strax intill.
Dagen efter (igår) fick Konrad höstlöv (som han älskade att äta) och ett hjärta på sin grav.
Hålet ovanför var det första kaninhålet ut på gården, men sen flyttade vi buren och de fick ett nytt hål.
Vila i frid älskade Konrad 💗.
HUR DET KÄNNS
Jo efter många tårar och nästan en hel vecka av farväl så känns det helt ok.
Och jag vet att Konrad har det bra nu, att han får hoppa kring på fina, saftiga gräsmattor med en massa kaninkompisar och andra djur. Och att Jesus själv kliar honom bakom örat och låter honom få gosa i Hans famn 💗.
Konrad har det som bäst nu.
SELMA
Mina tankar finns hos Selma, hur hon skall klara den kalla vintern. Det är inte direkt kylan jag tänker på även om de alltid värmt varandra. Kaniner har ju en tjock päls och klarar vintern bra bara de inte blir våta.
Det jag mer tänker på är ju att hon är ensam nu. Hon är så van att få vara ute på gårdsplanen, springa, hoppa, äta och bara sitta eller slänga sig ner och vila under ex. gungan, och sen alltid när vintern kommit och kaninerna inte varit ute så mycket så har de ju haft varandra, men nu är hon ensam.
Nu skall hon sitta där inne i kaninhuset (som dock är rymligt och stort, ca 8m2) och sysselsätta sig själv hela vintern, med korta besök på utsidan och av oss nu som då.
Så Selma mår allra bäst där hon är, med att vi hälsar på lite oftare, kaniner är ju väldigt sociala djur.
Om hon däremot verkar bli deprimerad av att nästan bara vistas inomhus till vintern så får vi ev tänka om, ifall hon ändå får bli en innekanin.
Men liksom alltid så lämnar vi allt och alla i Jesu händer, så också Selma och hennes framtid.
FÖR SKOGENS ALLA DJUR ÄR MINA, BOSKAPEN PÅ DE TUSEN BERGEN. JAG KÄNNER ALLA FÅGLAR PÅ BERGEN, ALLT SOM RÖR SIG PÅ MARKEN ÄR MITT (Psaltaren 50:10-11).
BÅDE MÄNNISKOR OCH DJUR RÄDDAR DU, HERRE (Psalaten 36:7b).
Kommentarer
Skicka en kommentar