UPP TILL BEVIS

Vi har ofta önskat att fara på en längre vandring med goda vänner och även ha Hugo med, men vi har inte varit säkra på ifall han orkar vandra så långt, i ett sträck.

Så när han nu hade fått mått bra en längre tid (hans mage hade inte haft något värre bekymmer och han hade ätit sin mat oftast 2 ggr/dag så att han verkligen fick energi) beslöt vi att pröva.

Så en söndag för ca två veckor sedan, närmare bestämt den 6 oktober gjorde vi vår första längre vandring med Hugo.
Vi började dagen med en välbehövlig sovmorgon, både för oss själva men främst för Hugo. Vi åt ett ordentligt morgonmål och begav oss sedan iväg.
Vi körde till Larsmo och startade sen vår vandring längs med Holm vandringsled.

Det var rätt kyligt och Hugo som var nyklippt fick ha västen på (till att börja med) eftersom han är rätt frusen av sig. Och det här med att ha västen på skulle senare visa sig vara ett riktigt bra beslut.

Terrängen var minst sagt omväxlande, men Hugo luffsade glatt på. Jag var mest rädd att han skulle stanna och snusa hela tiden så vi inte skulle komma framåt, men det var inget problem.

Vi höll honom kopplad hela tiden vilket var bra för vi träffade även 6 andra hundar och en av dem var inte så social, som ägaren själv sa.

Stenar och en massa rötter fick vi gå på.

Här kom vi fram till vatten.

Precis när jag hade tagit denna bild slängde sig Hugo på marken och rullade sig i något som inte såg så trevligt ut, typ fågelskit.
Resten av vandringen hade vi en hund som luktade, skit. Som tur var så kom det mesta på västen, och resten i hans huvud😉.

Vi fick även vandra på spångar.
Vet inte riktigt varför men jag älskar att gå på spångar och att ta fina bilder av dem.

Vi fick njuta av lugnet och fina höstfärger.

Ganska snabbt insåg jag att jag blev alldeles vinglig av att gå över stubb och sten med mina progressiva glasögon på, det fungerade inte att titta upp och ner, så jag tog bort dem. Och nästan genast blev det bättre.

Och som jag konstaterat förut så blev det en helt annorlunda värld, så fina färger. Glasögonen gör att färgerna blir mattare och delvis beror det på att de hela tiden är smutsiga hur jag än putsar och tvättar dem.

Men varje gång jag skulle ta en bild så fick jag ta fram dem igen 😉.

Finns också lite bilder på mig, som Jan tog.

Efter 3 km kom vi fram till denna fina rastplats, "Molnviken".

Här skulle vi ha pausat om vi haft med en varm filt till Hugo och ex grillkorv till oss själva😊👍.

Vi hade inte ens tänkt på att ta med vatten (nybörjar vandrare).

Jag skopade vatten ur sjön i mina händer och Hugo fick dricka, och han drack av det iskalla vattnet.

Vi hade nu vandrat 3 km.
Vi funderade om vi skulle svänga tillbaka eller om vi skulle våga fortsätta. Men eftersom Hugo ännu var på G så tog vi chansen och fortsatte, vilket betydde att vi hade åtminstone 5 km kvar till bilen.

Hugo fick även lite godis, innan vi fortsatte över stock och sten.

Färgerna var så mycket finare än vad de visar här på min blogg. I kameran/telefonen har de rätt färg men inte när jag laddar över dem hit. Och skiner solen, ja då blir bilderna alltid toppen.
Så det är något jag/vi inte klurat ut ännu, om det här med den rätta ljusstyrkan.

Här blev det varmare, både i luften och efter vår ansträngning. Hugos väst fick åka bort och min mössa och vantar.

"Skägg".

Här kom vi fram till "Knypälbacka".

 Och vi gick över en liten bro.

Vi såg en gammal mysig igenväxt väg.

Här övergick skogsstigen till mera en stig genom gräs och mark.

Och tro det eller ej men Hugo orkade riktigt bra hela vägen, när han fick bestämma takten, stanna och snusa och sätta sina peemail (kissmail😉) när han ville.

Vi vandrade 8 eller 8,5 km i rätt utmanande terräng (det gick inte att släppa fötterna efter sig, det var ordentliga lyft över stenar och rötter, så Hugo med sina korta ben fick verkligen jobba) och det tog ca 2 h och 20 minuter.

Glada, nöjda vandrare.

WE DID IT!
Här kom vi i mål, där man egentligen skall starta, men vi gick liksom fel väg, medvetet.

När vi kom till bilen kände jag att ryggen inte kändes riktigt ok, något jag nog reflekterat över under de sista kilometrarna, men det var ju inget jag kunde göra något åt, det var bara att vandra på så att säga. Knappast var det bara vandringen som gjorde det men den blev väl droppen liksom för efteråt fick jag riktigt besvärlig diskutbuktning som bråkade på 1,5 vecka, vilken krävde sina gympaövningar, försiktighet, så lite sittande som möjligt och mycket promenerande.
Ännu känner jag av det, men det är inget akut längre, och jobba har jag kunnat göra hela tiden 👍.


HEMMA IGEN
När vi kom hem fick Hugo hoppa direkt i badkaret och få en välbehövlig dusch och sen ställde vi till med lunch. Men det visade sig att Mattias som var hemma detta veckoslut redan hunnit äta varm mat 2ggr denna dag 😊. Nu var han på väg till en kompis för att hon skulle klippa och frisera honom.

Så vi andra åt och när han kom hem bjöd Matilda på efterrätt....kokosbollssmet i skålar 👍😉.

Något som uppskattades av oss alla.
Vi slängde oss i soffan (förutom jag som försökte bulla upp med kuddar för att kunna sitta/ligga något så när utan att göra ryggen värre).

Och jag fick tillåtelse att fotografiera sonen som snart skulle återvända till Helsingfors och sina studier.

Senare samma kväll fick vi köra Mattias till tåget, kramas och säga hej då, för denna gång.

SENARE SAMMA KVÄLL
Far och dotter drog sen ännu iväg på en cykeltur ut i skog och mark.

Medan denna blogginnehavare slängde sig på sängen med en rätt trött och nöjd hund och fick låta tankarna snurra, fingrarna skriva och ryggen vila.

Den söndagkvällen valde jag att inte delta i Fokus, för min rygg ville inte sitta just då.
Och jag kom att tänka på de roliga men kloka orden som en präst berättade en gång att hans farfar/morfar som också var präst hade sagt till sin församling under gudstjänsten en sommardag i höbergningstider.

DET ÄR BÄTTRE ATT SITTA PÅ HÖLASSET OCH TÄNKA PÅ GUD, ÄN ATT SITTA I KYRKAN OCH TÄNKA PÅ HÖLASSET" 😊.

Och jag konstaterade att det hade varit en helt fin vilodag, söndag för oss alla.

MAMMAS DAG
Detta var också dagen när kära mamma fyllde 83 år.

Mamma är också en flitig vandare, men numera föredrar hon helst att gå på slät mark 😊, även om det ännu blir många promenader i skog och mark.
Vi kommer att fira henne inkommande söndag när vi alla är samlade när även min äldsta syster Maria kommit "hem" till Finland.

VANDRA MED JESUS SÅ BLIR LIVETS VANDRING LÄTTARE, SPECIELLT NU I DESSA TIDER NÄR DET HAR HÄNT SÅ OTROLIGT MYCKET TRAGISKT OCH LEDSAMT HÄR I VÅRA TRAKTER(olyckor, sjukdom och död).

Livet och omständigheterna förändras, men Jesus förändras inte. Han är den starka Klippan för oss alla, nu och för alltid....intill tidens slut.

LYSSNA TILL MIN RÖST, SÅ SKA JAG VARA ER GUD  OCH NI SKA VARA MITT FOLK. VANDRA HELT PÅ DEN VÄG JAG BEFALLER ER, SÅ SKA DET GÅ VÄL FÖR ER (JEREMIA 7:23).

ÄVEN OM JAG VANDRAR I DÖDSSKUGGANS DAL FRUKTAR JAG INGET ONT, FÖR DU ÄR MED MIG. DIN KÄPP OCH STAV DE TRÖSTAR MIG (Psaltarn 23:4).

JESUS KRISTUS ÄR DEN SAMME, I GÅR OCH I DAG OCH I EVIGHET (Hebreerbrevet 13:8).

OCH SE, JAG ÄR MED ER ALLA DAGAR TILL TIDENS SLUT (Matteusevangeliet 28:20b).