DET BLEV EN EXTRA NATT PÅ SJUKHUSET

Det blev ingen hemfärd i lördags, utan det blev ännu en natt på sjukhuset för Matilda.

Men för mig blev det att åka hem eftersom jag hade jobb på söndag.

Men jag skall berätta allt från början, från fredagmorgon.

FREDAG 8.10

När vi kom till Vasa centralsjukhus gick Matilda för att anmäla sig. 

Jag frågade receptionisten om jag fick gå med in på avdelningen och det fick jag.
Vi fick så gå vidare längs korridoren och in på dagkirurgin.

Där fick hon välja ett skåp. Och eftersom detta var i den nybyggda delen av sjukhuset var allt så snyggt, fräscht och modernt.

Därefter fick vi båda två gå in till en väldigt trevlig sjukskötare som gick igenom alltmöjligt.

- Hon tog temp och blodtryck på Matilda.

- Hon frågade upp när hon fått coronavaccin och om eventuell exponering.

- Hon ville ha uppgifter om vilket hotell jag övernattar på.

- Hon skrev upp alla Matildas ägodelar (de hon hade i sina väskor).

- Och till sist frågade hon ännu om Matilda ville ha spinalbedövning eller bli nedsövd. Matilda valde spinalbedövning/ryggbedövning som hon också redan tidigare hade blivit informerad om att det skulle bli.

Jag frågade om jag skall ringa eller om de ringer från avdelningen när operationen är klar och Matilda vaknat.

Sköterskan svarade: Det är Matilda själv som kommer att ringa med sin egen telefon och sin egen röst 😊.

Naturligtvis vid lite mera eftertanke förstod jag ju att inte alla kan börja ringa till avdelningen eller att personalen skall behöva ringa runt till alla anhöriga då skulle ju linjerna minsann bli blockerade.

Sjukskötaren sa också att Matilda troligtvis kommer att sova en hel del efteråt så jag kan komma och hälsa på när det är besökstid från klockan 18.

Sen fick Matilda gå och klä om. Hon fick behålla egna underkläder och t-shirt, och sina egna innesandaler skulle hon använda. Byxor, strumpor och morgonrock fick hon. Sen skulle alla hennes egna kläder samt ägodelar sättas in i en stor plastpåse som hon låste in i skåpet och nyckeln skulle hon sätta i rockfickan.

Och då var hon redo att följa med den snälla operationsskötaren (en studerande) som kommit för att hämta henne. Men först fick hon en stor kram av mig, en puss på kinden och en kort bön om Guds beskydd.

Också traskade de iväg.

Jag hade trott att något skulle brista inom mig när jag skulle se henne gå iväg och jag skulle gå ensam ut till bilen men jag kände mig så lugn och trygg. Matilda var själv så lugn och trygg och förbönen från många runtomkring bar. TACK KÄRA NI.

Och efteråt behövde jag inte vara ensam för jag hade bästa Anki med mig. 

Jan hade kommit på den goda iden att jag kunde sova i Vasa, istället för att köra hem sent och tillbaka nästa dag igen. Så han bokade ett hotellrum till mig (med hans poäng). Rummet var för två personer så jag frågade Anki, och hon kunde fixa ledigt och följa med. 

Jan behövde jobba på fredag också behövde ju någon ta hand om Hugo så vi tyckte båda att detta var en bra lösning. Och inte behövde vi ju vara båda två på sjukhuset, jag vet inte ens om vi skulle ha fått vara båda i dessa coronatider.

När jag hade sagt hejdå till Matilda gick jag ut till bilen och körde in till centrum där vi hade lämnat Anki för ca 30 minuter sedan.

Vi gick på kafe och jag tog en lakritsbakelse (utan socker, mjöl och mjölk) och den var så otroligt god.

Men aningen borta var jag nog eftersom jag hällde tepåsens innehåll rakt i vattnet istället för att sätta ner den öppna påsen i det varma vattnet.

Jag gick för att fråga efter en sil men jag fick en helt ny tepåse och mugg med vatten.

Därefter åkte vi till ett loppis och vandrade runt där. Jag letade röda saker till julen. Det blev gardiner, juldukar och en filt från avdelningen med nya saker samt en lykta och ett rött gammalt durkslag från loppisborden.

Innan vi åkte till hotellet för att checka in åt vi lunch.

Det var ett mysigt ställe där vi kunde sitta och titta ut genom fönstret medan vi åt.

Jag kände mig inte så där jättehungrig (kanske det ändå var en spännande dag) så jag nöjde mig med en barnportion och Anki tog en likadan och vet ni det räckte riktigt bra, vi blev riktigt mätta.

När vi kom till hotellet slängde vi oss på sängen och vilade.

Så skönt med ryggläge en stund. Det var fina nyrenoverade rum, det enda vi saknade var en tavla på väggen.

En välkomstgåva fanns på rummet. Anki tog en godis men det var ingen favorit och jag kunde ju inte äta dem (de innehöll mjölk) så de tre sista stoppade jag i väskan för att ta med till Matilda.

Klockan 14:41 kom det efterlängtade meddelandet och några bilder från Matilda.

 

Hon skrev att hon ännu är på uppvakningen så hon kan ännu inte ringa (för där behöver det vara tyst och lungt).

 

Operationen hade gått bra och personalen var jätte trevliga. Hon skrev att det var rätt mysigt att ligga med varma filtar på övrekroppen medan underkroppen var skönt avdomnad under själva operationen.

Hon hade redan varit 2-3 h på uppvakningen och skulle flyttas till avdelningen inom 1h.

Det var fint att få höra att allt gått bra och fint att få chatta med henne. 

Anki och jag for sen till badhotellet Tropiclandia som var sammanbyggd med vårt hotell, det var bara att gå igenom en kort inglasad korridor.

Där njöt vi i poolerna i 1 h och avslutade med sköna bastubad.

Det var avslappnande och bra med lite spa.

Matilda blev flyttad till avdelningen strax efter klockan 16. Hon låg och vilade tills jag kom på besök när det blev besökstid klockan 18.

Jag körde iväg till sjukhuset medan Anki for med en väninna från Vasa på missionskväll, där missionärerna Heikkilä medverkade.

Vasa centralsjukhus i kvällsskymning.

Och där låg hon vår älskade Matilda 💗och log när jag kom, och hon hade mycket att berätta (som alltid).

Benet hade bandage från låret till tårna.

Blodtrycksmätaren var ännu fast på armen och följde med trycket.

Venkanylen hade börjat läcka eftersom de först hade satt på fel kork, så det såg värre ut än det var.

Foten var satt i högläge (både dag och natt) och ispåsar skulle vara på hela tiden. 

Rullatorn fick hon hålla i när de hade upp henne för att stå för första gången.

Hon fick starka smärtstillande tabletter ungefär varannan timme, så hon var lite groggig, men inte för groggig för att tala och berätta om allt.

Själva ryggbedövningen hade knappt känts, att ta coronavaccin tog sjukare sa Matilda.

Operationspersonalen hade varit jätte trevliga och alla hade kommit och hälsat på henne och presenterat sig.

Hon fick se på via en skärm när de gjorde artroskopi (när de gick in med en kamera i knät och tittade). Hon är ju som sagt väldigt intresserad av sjukvård och funderar eventuellt på att bli barnläkare.

Hon ville inte ha lugnande för hon ville följa med och kände inte heller att hon behövde det.

I slutet av operationen började hon frysa riktigt ordentligt och skaka (det är en vanlig reaktion under eller efter operation) då fick hon flera uppvärmda filtar på övre kroppen och det var skönt.

Som sagt fick hon ligga flera timmar på uppvakningen. Och där fick hon även ett värmetäcke som blåste hela tiden varm och skön luft. När bedövningen hade släppt flyttades hon till avdelningen. 

Besökstiden var mellan klockan 18-19 men personalen sa att jag fick stanna längre om det behövdes. Så jag stannade där till klockan 20:15. 

Denna gång var det svårare att lämna henne eftersom hon hade så ont. Hon klarade av smärtan ändå helt bra men för mammahjärtat kändes det jobbigt att fara.

Hon fick många kramar och pussar också bad vi en bön innan jag sa godnatt och gick mot bilen.

Jag gick via en butik, köpte en pasta/tonfisksallad och lite vindruvor.

Anki hade farit med väninnan vidare på cafe, och jag skrev att "cafea" på bara. 

Jag for till hotellet och njöt av min sallad (det tog dock en evighet att äta den med den lilla trä gaffeln som följde med). Jag varvade ner och lämnade Matilda och allt som varit och var framför i Herrens händer.

Sen kom Anki som hade haft en riktigt bra och intressant kväll.
Vi låg länge och pratade. Strax efter kl.23 sa vi godnatt och började sova.

LÖRDAG
Vi fick en skön natt med god sömn. Vi vaknade kring kl.7. Låg sen länge och njöt isängen och jag gjorde min avslappning och Anki hängde på.
Därefter gick vi till morgonmålet eller "frukosten" som alla säger, men det ordet får jag inte riktigt att låta bekvämt för mig. Vi åt aldrig frukost där hemma (som barn) utan vi åt morgonmål och det har liksom fastnat hos mig.

Anki hann nästan äta upp allt innan jag hade fått redd ut med den engelska kocken vad jag kunde eller inte kunde äta.

När vi hade suttit och ätit en god stund hade jag ännu inte hört något från Matilda. Jag hade inte velat störa henne ifall hon sov men nu orkade jag inte vänta längre. Så jag skickade ett meddelande och frågade hur hon mår och hur natten gått.

Det tog inte länge förrän jag fick ett svar, ett svar som gjorde mig så glad att jag utbrast högt TACK JESUS.

Hon skrev b.l.a. Det är helt bra just nu, knät värker knappt alls. Och jag har fått sova ungefär 5 h inatt. 

Efter morgonmålet låg vi och vilade på rummet en stund och jag ringde till Matilda, fantastisk känsla att få höra hennes röst.

Vi packade sen ihop och checkade ut.

En bild från hotellets aula.

Eftersom besökstiden var klockan 14 tog vi en tur till ett loppis först.

Jag plockade ihop lite smått och gott till Matilda från avdelningen med nya saker (mysstrumpor, ansiktsmask, hårborste, slime och godis).

När klockan blev 13:30 kom Ankis man till Vasa. De höll mig sällskap när jag åt en snabb lunch på MC Donalds.

Sen fick jag krama om Anki och tacka för sällskapet och för att hon ville och kunde följa med mig.

Vi sa hej då till varandra. De åkte sen iväg på annat program medan jag for till sjukhuset.

Presenterna jag hade köpt till Matilda hade jag glömt att köpa en presentkasse till men jag tänkte att jag gör det på sjukhuset. 

- Tyvärr så har vi inga presentkassar men om du kan och vill så får du ta av det här gamla presentpappret, sa damen i cafét.

Hon räddade min dag. Jag fick paketera in och hon vägrade att ta betalt... för det gamla pappret, som hon kallade det. Jag tackade henne så mycket och sa att idag har du varit som en ängel för mig (ni vet, vi människor kan göra änglars jobb ibland).

Matilda blev glad över presenterna (och hon fick också de tre godisarna från hotellet 😊).

Hon hade som sagt fått sova rätt bra på natten förutom att hon plötsligt fick en otrolig brännande smärta i tårna och foten som de inte fick bukt med, den släppte först efter flera timmar. Och ingen förklaring fick hon till den. I mina öron lät det som nervsmärta. 

Fortfarande har hon lite nedsatt känsel just där och vi skulle följa med läget. I dag är det bättre än i går så vi tror att det skall bli helt bra.

 

Smärtan i knät var nu under kontroll med rätt medicinering.

Men dagens jobbiga var illamåendet och svindeln. Hon kunde knappt få i sig någonting och började lätt må illa. 

När hon skulle sätta sig upp eller stiga upp började det pipa i öronen och synfältet började försvinna. Hon blev kritvit i ansiktet och höll på att svimma och detta skedde flera gånger.

Bandaget hade fysioterapeuten tagit bort på förmiddagen. Nu var det stödet som skulle vara på istället. Detta stöd skall hon ha på i fyra veckor både dag och natt.

Fysioterapeuten kom för att hjälpa Matilda upp ur sängen och gå med kryckorna (något man bör ha klarat av innan hemfärd) men det lyckades inte alls eftersom hon inte ens klarade av att stiga upp utan att hon tänkte svimma.

Och av den orsaken behövde hon stanna ännu en natt.

Orsaken till svindeln var både efterreaktion av bedövningen samt de starka smärtstillande medicinerna som hon fick.

Hon tyckte själv att det var helt okej att stanna ännu en natt.

Jag stannade där till klockan 15:30 och sa att jag kommer på nytt till nästa besökstid klockan 18.

En bild av knät när bandaget var borttaget..

Jag åkte in till centrum igen och till favorit kafeet. 

Denna gång hällde jag inte i teet i vattnet. Nu gjorde jag som man ska göra. 

Teet skopades ur burkar och portionerades i öppna filterpåsar, som man skulle doppa i det varma vattnet.

Jag njöt av en tiramisubakelse (inget socker, gluten eller mjölk). 

Jag satt inte så länge innan jag insåg att min rygg suttit redan alldeles för mycket denna dag och snart skulle jag igen sitta när jag åkte tillbaka till sjukhuset och därefter ännu bilresan hem.

Så jag tackade och gick ut. Jag vandrade runt i centrum och stack mig in till de affärer som ännu hade öppet en lördagkväll efter kl.17.

Klockan 18 var jag tillbaka vid sjukhuset och jag tog hissen upp till avdelningen. 

Avdelning T2.

Jag gick in på avdelningen, men när jag skulle sätta telefonen på ljudlös såg jag att jag hade fått ett meddelande från Matilda. Hon skrev: Jag försöker vila nu så kan du komma typ kvart över? Så jag satte mig utanför rum 9 och väntade en stund (jag passade på att påbörjade detta blogginlägg med att ladda ner bilder).

Efter exakt 15 minuter smög jag in i rummet. Matilda låg och vilade med hörlurarna i öronen och slutna ögon när jag kom, så jag satte mig på stolen intill. Hon tittade upp när jag tyvärr lyckades skramla till med stolen, men hon fortsatte att vila i 15 minuter till.

De hade haft upp henne för att stå och gå igen och det hade börjat gå bättre och bättre. Nu hade hon t.o.m fått gå till wc själv och det hade gått bra trots lite yrsel, men ingen svimmningskänsla. 

Och kanylen kom de och tog bort.

Matilda hade även fått i sig lite mos och en knackorv men inte blivit illamående denna gång.

Jag stannade där till klockan 20:30. Sen fick hon en bamsekram, puss på kinden och pannan och en bön om Jesu beskydd innan jag behövde styra kosan hemåt.

Det kändes tråkigt att lämna henne men hon hade det bra och var trygg så det var skönt.

Sen körde jag hem de ca 100 kilometrarna i mörkret. Det var nog den längsta och tråkigaste vägen jag någonsin kört. Nu ville jag bara hem. Jag lyssnade till lovsångsmusik och bad för dottern samt alla och allt vad jag kom på och höll mig vaken och alert. 

Denna dag hade ju älgjakten inletts så det gällde att vara extra observant, men inga djur förutom en röd räv som kom springande såg jag längs vägen.

Halvvägs tog jag en välbehövlig ryggsträckarpaus och köpte goda torkade vitlöks brödbitar som jag mumsade på resten av vägen.

Det blev ännu en ryggsträckarpaus innan jag kom hem.

Vad skönt det var sen att äntligen få backa in bilen på gårdsplanen, få krama om min man som var ute på gården med Hugo. 

Hugo hade i flera timmar ylat och bara velat fara ut och vänta på mig (han tror tydligen att jag kommer snabbare hem bara han far ut). De som säger att hundar har ingen tidsuppfattning, att de inte vet om du varit borta en timme eller flera, ja det stämmer då inte på Hugo, det kan vi intyga.

Allt hade gått bra här hemma med Hugo på fredag och natten till lördag, samt halva lördagen men sen tyckte Hugo att det nog började räcka. Och då satte han in ylandet och väntandet.

Jan hade haft det riktigt bra här hemma (trots ylandet) han hade införskaffat en ny vän, "nya kompisen" kallar han den. 

Och med den kan han ha mycket roligt. Han kan exempelvis göra detta. 

Eftersom Matilda har sitt rum på övrevånigen och vi har en rätt brant trappa så lyfte Jan in den extra sängen i vardagsrummet. 

När jag hade hunnit berätta allt som jag inte hunnit på telefon åt jag något smått och kröp sen isäng.

Å ryggläge, ja det var nästan som ett hallelujamoment.

SÖNDAG

Jag hade långdag (12 h) på jobb, så det blev Jan som körde till Vasa för att hämta hem Matilda. 

Först försökte hon sitta i framsätet med benet i högläge men efter 15 minuter fick de stanna och hon försökte sitta som vanligt med benet neråt. Efter ca 15 minuter igen blev det ett nytt stop och denna gång flyttade hon till baksätet. Sen satt hon där resten av färden och de kom hem strax innan klockan 15.

När jag kom hem strax efter klockan 22:30 låg hon i vår säng och såg glad ut över att vara hemma, och denna mamma var lika glad och tacksam.

Läkaren har sjukskrivit henne hela veckan så nu är hon hemma och inkommande vecka har hon höstlov så det blir riktigt bra med två veckors återhämtning och läkning.

Matilda har ju haft denna knäskål två gånger urled, nu hoppas och ber vi att det inte händer igen. Ortopeden har tagit bort hennes uttänjda och skadade ledband och gjort ett nytt med hjälp av en sena från hennes ben och skruvat fast den med tre skruvar.

Stygnen är sådana som smälter bort.

Hennes högra knäskål har också varit två gånger ur led, men det knät är aningen stadigare. Men händer det igen lär det troligtvis bli en operation framöver.

TACK JESUS ATT DU VARIT MED OCH ÄR MED PÅ HELA RESAN TILL FRISKARE KNÄN. 

Jag vill nämna så här i slutet att Matilda godkänt all text och alla bilder i detta blogginlägg. 

HERREN ÄR MIN STYRKA OCH MIN SKÖLD, PÅ HONOM FÖRTRÖSTADE MITT HJÄRTA. JAG FICK HJÄLP OCH MITT HJÄRTA GLÄDER SIG. JAG VILL TACKA HONOM MED MIN SÅNG (Psaltaren 28:7).