PÅSKEN 2016 DEL 1

Nu är det påskvecka, en vecka som tyvärr hittills har löpt som vilken annan vecka som helst. Jag tänker varje år att nu skall jag ta extra tid, varje dag, för att begrunda och reflektera över påskens stora händelser...MEN NEJ, tiden bara rinner iväg när man jobbar och kvällarna känns alltför korta.
Så nu står jag här och inser.. att nu är det skärtorsdag och nu går jag/vi in i påskfirandet. Men bättre sent än aldrig.

På tisdagkväll startade jag nog ändå med att gå på församlingens påskvandring utomhus. Jag fick en känsla; att fast det är fullt upp, fast jag kanske genast efter att jag kommer hem igen...är långt borta från påskenshändelser, så vill jag ändå gå. Ingen påsk utan vandring. Så jag kollade snabbt med min goda väninna Ann om hon ville följa med, och det ville hon. Vi tänkte gå påskvandringen och sen sätta oss ner på ett cafe och reflektera över vad vi varit med om och hur vi har det så där annars, men det blev lite annorlunda.

När vi kom till församlingscentret var det så många som ville gå, just kl.19, så vi fick vänta en halv timme. Vi får vara tacksamma för att det finns så många, i dessa tider som vill höra och få uppleva påskens budskap.

Under tiden vi väntade fick vi sätta oss ner i kafferummet (=cafe`t) och ta en tekopp med kex. Där fick vi samtala och vi träffade på flera bekanta, det blev en trevlig stund kring bordet.
Vandringen var lika levande och talande som vanligt. Jag är så glad att jag/vi for.
Och kvällen/stunden blev precis som den var tänkt att bli.


SKÄRTORSDAG.
Nu är det skärtorsdag och vi har varit hela familjen på "Aktläsning med nattvard" i Jakobstads kyrka.

Den sista måltiden.

Stunden avslutades med att det blev knäpptyst och tre personer klädde av hela altaret. Sen klädde de det i svart och bar in en vas med tre röda rosor, därefter tonades lampskenet ner i hela kyrkan. Det var STARKT.
Disskuterade med en bekant efteråt.....båda upplevde vi, att det "kändes", en rysning gick genom kroppen. En bra rysning, som fick oss att förstå...ännu mera. Nya sinnen fick uppleva, att nu går vi snart in i den LÅNGA FREDAGEN, en dag fylld av smärta och pina. En tung, lång dag. 

Altaret och altarringen blev klädd i svart. 

För att orka igenom den får jag glimta fram till påskdagens glädje...ja Tack Gode Jesus att vi får leva nu år 2016, (så vi vet att slutet är gott) och inte då.

Jag kan inte annat än tänka på din mamma som stod och såg SIN EGEN SON pinas till döds samtidigt som hennes egna grannar, vänner m.fl hånade honom. Orkade, vågade, trodde hon på en framtid efter det? Ville hon fortsätta att leva, var smärtan för outhärdlig?

Och alla dina vänner, vad tänkte de, vad kände de? Tog livet slut där och då? 
(Vi vet tack och lov, att det inte gjorde det). 

Och tillsist, det som jag har så svårt att tänka, känna, att skriva.......HUR FRUKTANSVÄRDA UPPLEVELSER FICK INTE DU, KÄRE JESUS UTSTÅ? Hån, prygel, stora spikar genom dina händer och fötter, fruktansvärda smärtor.....i timmar. 
Jag läste någonstans att döden på korset slutar med att man efter timmar av outhärdliga smärtor, kvävs till döds, eftersom kroppen sjunker ihop. OUTHÄRDLIGT.

MEN DU GJORDE DET I VÅRT STÄLLE, FÖR VÅR SKULL. FÖRLÅT OSS OCH TACK KÄRE KÄRE UNDERBARE JESUS. 

JESAJA 53:4-8
Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får, var och en tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort, men vem ägnade hans öde en tanke? Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott.

LUKASEVANGELIET 23:34
Jesus sade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.