DEN VÄRSTA KVÄLLEN
Jag tror faktiskt inte att jag varit så rädd i hela mitt liv som just den kvällen, och då pratar jag inte om gårdagskvällen, för den var en av de bästa.
Jag börjar med att berätta om den roliga kvällen.
I går kväll hade vi familje"Vilsam" (vår bönegrupp träffades med sina äkta hälfter och barn).
Vi var sammanlagt sex familjer, tolv vuxna och elva barn (fyra ungdomar hade annat för sig).
Vårt hem fylldes av härliga människor, barn som sprang kring och hade roligt, ungdomar som slog sig ner och hade mycket att dela, papporna som samlades kring grillen och tillredde kvällens mat och mammorna som samlades i köket och hjälptes åt med att tillreda salladsingredienserna, steka champinjoner, duka och fixa medan vi ventilerade det ena ämnet efter det andra.
Vi körde knytkalas liksom senast.
Här en bild av sallads och brödbordet.
De fina och otroligt goda bröden och batongerna hade Sussu bakat.
Varmrätten bestod av potatis och grillat med kryddsmör och olika såser till.
Och efterrättstallriken.
Koppen nere i vänstra hörnet var en hallonpaj som Nina gjort speciellt till mig (mjölkfri). Den drunknade dock i vaniljsåsen när jag hällde på den.
Jag tog få bilder, men några blev det ju, matbilder i alla fall.
Barnen var ute så gott som hela kvällen, de lekte och grejade på. Och ungdomarna satt och pratade.
Först när det blev mörkt kom de alla in.
Det är härligt när gårdsplanen är fylld av leksaker, för då vet man att även de yngsta har trivts och haft det bra.
DAGEN EFTER
I morse satt Jan och jag ute i trädgårdsgungan och intog vårt morgonmål, vi kände tacksamhet inför gårkvällen. En fin kväll som bestod av fint väder, god mat, glada skratt, trevliga samtal, fina vänner och ett hus som fylldes av vackra röster när vi tillsammans lovsjöng vår Herre inför måltiden .
.
Livet: någon har en fantastisk kväll, medan någon annan kanske har sin värsta kväll.
DEN VÄRSTA KVÄLLEN
Sen till en helt annan kväll denna vecka, närmare bestämt till måndagkväll, kvällen innan skolorna skulle börja igen.
Jan och jag var ute med Hugo på kvällspromenad. Medan vi promenerade hem i den ljumma fina kvällen samtalde vi smått om barnen.
Dottern var hemma och lika så den ena sonen.
Vi tog en lite längre hemväg så Hugo fick en ordentlig nattpromenad. När vi närmade oss hemmet konstaterade vi båda att nu är nog säkert sonen som jobbat kvällsskift också hemma.
Men det visade sig att han inte ännu hade kommit, även om klockan var typ 21:40 och han vanligtvis slutar kl.21.
Nåja han jobbar säkert övertid, vilket händer ibland, tänkte vi och pysslade på med det ena och det andra.
Plötsligt hade klockan blivit 23 och han var ännu inte hemma.
Jag sände ett meddelande, men det gick inte fram. Så en stund senare ringde jag, men svaret blev att telefonen inte kunde nås.
Nu började vi bli riktigt oroliga, den andre sonen funderade att brodern troligtvis farit på gym efter jobbet, vilket han gör ibland. Men just denna dag hade han varit på morgonen till en naprapat och han vet att man inte ska träna samma dag.
När klockan visade 23:50 och han fortfarande inte var hemma och det inte gick att nå hans telefon då blev jag verkligen illamående av all oro. Då hoppade Jan och jag i bilen och åkte ut i natten för att ......ja, för att vadå?
Vi ville ju förstås hitta honom, se bilen stå parkerad vid jobbet eller möta honom körandes påväg hem.
Men tankarna skenade iväg av all oro och över att klockan var alldeles för sent, när han skulle ha slutat redan kl.21, och jag vill inte ens skriva orden, vad vi fasade för där i den mörka natten.
Ni som vet, ni vet att man tänker de nattsvartaste, mörkaste tankarna man kan, att man ex skall hitta en bil liggandes upp och ner i diket eller i vattnet eller något ännu värre.
Vi körde först via gymmet för säkerhets skull, gymmet som är öppet 24h i dygnet, men där var tomt. Då körde vi vidare till hans jobb, hjärtat dunkade när vi körde in på parkeringen, stod volvon där? Några bilar fanns kvar och även en och annan arbetare kom ut och gick till sin bil, men ingen volvo.
Då kom tårarna jag skakade och grät för nu hade vi bara en chans kvar, att vi kört olika vägar (finns två) och att han redan hunnit hem .
Vi svängde hemåt igen i den mörka natten och vi hade hunnit köra en liten bit när telefonen ringde, det var Matilda. Vi hade nämligen inte väckt de sovande syskonen utan bara smygit ut i natten och kört iväg. Nu frågade hon: var är ni? Vi förklarade och hon sa: "Mattias kom hem nu, han har jobbat övertid och hans telefon hade blivit utan accu". Det var de vackraste orden någonsin.
Tårarna byttes till glädjetårar. Vi körde hem och jag rusade in för att krama om vår son som satt och åt allt vad han typ hittat i kylskåpet, han var rejält hungrig efter ett rejält långt arbetspass.
Ett så långt arbetspass så hans accu i telefonen tagit slut.
Det var nog den värsta kvällen någonsin, när vi inte ens visste om vi skulle få se honom igen. En sådan fruktansvärd tanke på att något fruktansvärt kunde ha hänt som gjorde att hans telefon inte gick att nås. Den telefon som alltid förut gått att nå.
Vi kröp isäng närmare kl 01:00, lite omskakade ännu men lyckliga, tog varandras händer och tackade Gud för att vi alla fick somna under samma tak, trygga i våra sängar.
Jan somnade sedan bums, medan jag låg länge och tänkte på allt som hänt denna kväll.
TA HAND OM VARANDRA, det är ord som vi ofta kanske säger, men tänker vi verkligen på vad de betyder och hur viktigt det är?
Vad innebär det att ta hand om varandra? Och vi kan alla träna på att bli bättre.
OCH DETTA BEFALLER JAG ER: ATT NI SKA ÄLSKA VARANDRA ((Johannesevangeliet 15:17).
JAG MENAR ATT DEN HÄR TIDENS LIDANDEN INTE KAN JÄMFÖRAS MED DEN HÄRLIGHET SOM SKA UPPENBARAS OCH BLI VÅR (Romarbrevet 8:18).
NEJ, SÖK FÖRST GUDS RIKE OCH HANS RÄTTFÄRDIGHET, SÅ SKA NI FÅ ALLT DET ANDRA OCKSÅ. BEKYMRA ER ALLTSÅ INTE FÖR MORGONDAGEN (Matteusevangeliet 6:33).
Jag börjar med att berätta om den roliga kvällen.
I går kväll hade vi familje"Vilsam" (vår bönegrupp träffades med sina äkta hälfter och barn).
Vi var sammanlagt sex familjer, tolv vuxna och elva barn (fyra ungdomar hade annat för sig).
Vårt hem fylldes av härliga människor, barn som sprang kring och hade roligt, ungdomar som slog sig ner och hade mycket att dela, papporna som samlades kring grillen och tillredde kvällens mat och mammorna som samlades i köket och hjälptes åt med att tillreda salladsingredienserna, steka champinjoner, duka och fixa medan vi ventilerade det ena ämnet efter det andra.
Vi körde knytkalas liksom senast.
Här en bild av sallads och brödbordet.
De fina och otroligt goda bröden och batongerna hade Sussu bakat.
Varmrätten bestod av potatis och grillat med kryddsmör och olika såser till.
Min tallrik.
Och efterrättstallriken.
Koppen nere i vänstra hörnet var en hallonpaj som Nina gjort speciellt till mig (mjölkfri). Den drunknade dock i vaniljsåsen när jag hällde på den.
Jag tog få bilder, men några blev det ju, matbilder i alla fall.
Barnen var ute så gott som hela kvällen, de lekte och grejade på. Och ungdomarna satt och pratade.
Först när det blev mörkt kom de alla in.
Det är härligt när gårdsplanen är fylld av leksaker, för då vet man att även de yngsta har trivts och haft det bra.
DAGEN EFTER
I morse satt Jan och jag ute i trädgårdsgungan och intog vårt morgonmål, vi kände tacksamhet inför gårkvällen. En fin kväll som bestod av fint väder, god mat, glada skratt, trevliga samtal, fina vänner och ett hus som fylldes av vackra röster när vi tillsammans lovsjöng vår Herre inför måltiden .
.
Livet: någon har en fantastisk kväll, medan någon annan kanske har sin värsta kväll.
DEN VÄRSTA KVÄLLEN
Sen till en helt annan kväll denna vecka, närmare bestämt till måndagkväll, kvällen innan skolorna skulle börja igen.
Jan och jag var ute med Hugo på kvällspromenad. Medan vi promenerade hem i den ljumma fina kvällen samtalde vi smått om barnen.
Dottern var hemma och lika så den ena sonen.
Vi tog en lite längre hemväg så Hugo fick en ordentlig nattpromenad. När vi närmade oss hemmet konstaterade vi båda att nu är nog säkert sonen som jobbat kvällsskift också hemma.
Men det visade sig att han inte ännu hade kommit, även om klockan var typ 21:40 och han vanligtvis slutar kl.21.
Nåja han jobbar säkert övertid, vilket händer ibland, tänkte vi och pysslade på med det ena och det andra.
Plötsligt hade klockan blivit 23 och han var ännu inte hemma.
Jag sände ett meddelande, men det gick inte fram. Så en stund senare ringde jag, men svaret blev att telefonen inte kunde nås.
Nu började vi bli riktigt oroliga, den andre sonen funderade att brodern troligtvis farit på gym efter jobbet, vilket han gör ibland. Men just denna dag hade han varit på morgonen till en naprapat och han vet att man inte ska träna samma dag.
När klockan visade 23:50 och han fortfarande inte var hemma och det inte gick att nå hans telefon då blev jag verkligen illamående av all oro. Då hoppade Jan och jag i bilen och åkte ut i natten för att ......ja, för att vadå?
Vi ville ju förstås hitta honom, se bilen stå parkerad vid jobbet eller möta honom körandes påväg hem.
Men tankarna skenade iväg av all oro och över att klockan var alldeles för sent, när han skulle ha slutat redan kl.21, och jag vill inte ens skriva orden, vad vi fasade för där i den mörka natten.
Ni som vet, ni vet att man tänker de nattsvartaste, mörkaste tankarna man kan, att man ex skall hitta en bil liggandes upp och ner i diket eller i vattnet eller något ännu värre.
Vi körde först via gymmet för säkerhets skull, gymmet som är öppet 24h i dygnet, men där var tomt. Då körde vi vidare till hans jobb, hjärtat dunkade när vi körde in på parkeringen, stod volvon där? Några bilar fanns kvar och även en och annan arbetare kom ut och gick till sin bil, men ingen volvo.
Då kom tårarna jag skakade och grät för nu hade vi bara en chans kvar, att vi kört olika vägar (finns två) och att han redan hunnit hem .
Vi svängde hemåt igen i den mörka natten och vi hade hunnit köra en liten bit när telefonen ringde, det var Matilda. Vi hade nämligen inte väckt de sovande syskonen utan bara smygit ut i natten och kört iväg. Nu frågade hon: var är ni? Vi förklarade och hon sa: "Mattias kom hem nu, han har jobbat övertid och hans telefon hade blivit utan accu". Det var de vackraste orden någonsin.
Tårarna byttes till glädjetårar. Vi körde hem och jag rusade in för att krama om vår son som satt och åt allt vad han typ hittat i kylskåpet, han var rejält hungrig efter ett rejält långt arbetspass.
Ett så långt arbetspass så hans accu i telefonen tagit slut.
Det var nog den värsta kvällen någonsin, när vi inte ens visste om vi skulle få se honom igen. En sådan fruktansvärd tanke på att något fruktansvärt kunde ha hänt som gjorde att hans telefon inte gick att nås. Den telefon som alltid förut gått att nå.
Vi kröp isäng närmare kl 01:00, lite omskakade ännu men lyckliga, tog varandras händer och tackade Gud för att vi alla fick somna under samma tak, trygga i våra sängar.
Jan somnade sedan bums, medan jag låg länge och tänkte på allt som hänt denna kväll.
TA HAND OM VARANDRA, det är ord som vi ofta kanske säger, men tänker vi verkligen på vad de betyder och hur viktigt det är?
Vad innebär det att ta hand om varandra? Och vi kan alla träna på att bli bättre.
OCH DETTA BEFALLER JAG ER: ATT NI SKA ÄLSKA VARANDRA ((Johannesevangeliet 15:17).
JAG MENAR ATT DEN HÄR TIDENS LIDANDEN INTE KAN JÄMFÖRAS MED DEN HÄRLIGHET SOM SKA UPPENBARAS OCH BLI VÅR (Romarbrevet 8:18).
NEJ, SÖK FÖRST GUDS RIKE OCH HANS RÄTTFÄRDIGHET, SÅ SKA NI FÅ ALLT DET ANDRA OCKSÅ. BEKYMRA ER ALLTSÅ INTE FÖR MORGONDAGEN (Matteusevangeliet 6:33).
Kommentarer
Skicka en kommentar