EN MYSIG SÖNDAG

Så skönt att få vakna upp i husbilen ännu en morgon, sätta på morgonrocken (som jag ärvt av Matilda) sätta sig i stolen mitt i solen och titta ut på skogen, havet och alla grannvillor... och då kommer Hugo.

Godmorgon mamma, nu vill jag gosa. Det tycks Hugo säga när han kommer upp i famnen och trycker sig tätt intill.

Och vi gosar, naturligtvis. 

På eftermiddagen kom svärföräldrarna utkörande en sväng och lite senare kom ungdomarna på lunch. Lunchen bestod av kokt potatis, grillat kött, fisk, majs, champinjoner och grönsaker.

Till efterrätt blev det bärglass eller typ kvark, beroende på hur mycket det hunnit frysa. Den var både mjölkfri och sockerfri men fick godkänt betyg.

När ungdomarna åkte iväg packade även vi ihop och sa hejdå till villalivet för denna gång.

Bilden är från dagens promenad ut till stranden.

I SKOGEN

Vi körde hem, bytte bil samt lämnade hem Hugo. Därefter åkte vi till skogen.

Jag letade vackra stora stenar, där det blir passligt att bygga en terass runtomkring så stenen lämnar mitt i. Ja, man kan ju alltid drömma.

Det var vackert i skogen. Och som tur var så har inte alla spindlar ännu vaknat och börjat spinna sina nät mellan träden. Spindelnät är något jag verkligen ogillar att gå i.

Jag letade också djurspillning för att se vem som rör sig i min skog. Älgarna har sina stråk/sina vägar där de lämnar efter sig stora högar med spillning. Ja jag måste erkänna att jag behövde googla för att vara helt säker på ägaren till spillningen.

Jan såg på allt annat än jag. Han inspekterade växtligheten, trädarterna, omkullfallna träd samt dikena, som endera behövde rensas eller ej.

Här en bild från i torsdags när Jan var och jobbade med att rensa ett dike, så vattnet kan rinna vidare. 

Under dagens skogspromenad såg jag noga var jag satte ner mina fötter, men ändå snubblade jag omkull en gång, men det gick bra.

Plötsligt när vi försökte ta oss fram på ett ställe där det varken finns stigar, vägar eller upptrampade områden såg jag en orm. Jan hade just gått förbi den och inte märkt någonting. Den låg och solade uppe på en liten grästuva alldeles intill mig.

Vilken tur att jag inte snubblade just där.

Ormen tittade på oss och slingrade sen iväg.

Och jag undrade genast hur långt vi hade kvar till bilen 😉. Som tur var så var det inte längre än att vi redan började skymta bilen mellan träden.

Sen kändes det helt fantastiskt att få sätta sig i bilen, ifall du frågar mig.

På hemvägen körde vi via mina föräldrars. Pappa tyckte när han hörde om skogsutfärden att jag kan ju börja sälja torkad älgspillning, det lär vara eftertraktat (var åtminstone en gång) 👍😉.

Nej tack jag håller mig till att fotografiera det. 

Men ifall du som läser känner för att börja torka älgspillning kan du höra av dig till mig 😄.

GÅRDAGSKVÄLLEN

Tillbaka till villan och gårdagskvällen.

Innan det blev dags för bastu tog vi en lång promenad med Hugo.

Vi gick till Fäboda kaffestuga, ut på klipporna, förbi campingområdet och sen tillbaka hit till villan/ husbilen.

Vi träffade en hel del bekanta som vi småpratade med.

Det var vackert men rätt kallt.

Men jag hade ordentligt med kläder på. 

Jan har nästan aldrig kallt.

Våren är här.

Det var en fin promenad en fin kväll med finaste sällskapet 💗.

Det har varit en riktigt skön och mysig söndag, förutom mötet med ormen.

Och nu är jag så tacksam och glad över dessa dagar med familj och släkt. TACK JESUS FÖR DENNA LÅNGHELG.

Avslutar med ett bibelord om just träd. Om hur det finns de som gör sig avgudar av ex träd. Avgudar är till ingen nytta och hjälp. Endast Herren, Gud är vår hjälpare.

FÖR FOLKENS SEDER ÄR TOMHET. MAN HUGGER ETT TRÄD I SKOGEN, OCH HANTVERKARENS HÄNDER FORMAR DET MED YXAN. MAN PRYDER DET MED SILVER OCH GULD OCH FÄSTER DET MED HAMMARE OCH SPIK SÅ ATT DET INTE FALLER OMKULL. SOM FÅGELSKRÄMMOR PÅ ETT GURKFÄLT STÅR DE DÄR OCH KAN INTE TALA. MAN MÅSTE BÄRA DEM FÖR DE KAN INTE GÅ. VAR INTE RÄDD FÖR DEM, FÖR DE KAN INTE GÖRA NÅGOT ONT, INTE HELLER NÅGOT GOTT (Jeremia 10:3-5).

INGEN ÄR SOM DU, HERRE. DU ÄR STOR OCH STORT OCH MÄKTIGT ÄR DITT NAMN (Jeremia 10:6).