VÄNTAN

I går kväll sattes båten "Gula bananen" i sjön i ett fantastiskt väder.

Mikael, Matilda och Jan hjälptes åt medan Hugo och jag var åskådare, fotograf och lite allt i allo.

De drog ut båten där det var enklast, i den lilla viken närmast villan. 

Men sen kommer det sandbankar längre fram igen, vilka man bör ta sig över för att komma ut till havet.

Mikael och Matilda rodde den lilla biten och Jan gick med sin hemlagade båttrailer vid sidan om i vassen.

När de kom till sandbankarna fick de lirka upp båten på trailern igen och dra vidare mot havet.

Strandfynd: Död fisk.

När de kom ut på tillräckligt djupt vatten hoppade ungdomarna i båten och rodde runt till andra sidan där det är djupare och där båten skall ha sin "hamn", medan Jan drog trailern hela vägen tillbaka till villan.

Hugo och jag vandrade längs med sandbankarna till den andra sidan.

Och naturligtvis blev det bus och skoj längs "vägen", och vi såg färska älgspår som Hugo snusade i.

Så skönt att få vandra i fuktig sand i denna hetta.

Och så skönt att få borra ner fötterna i den torra, varma sanden.

Det blev långväntan (20 min) för Hugo innan de kom med båten.

Jan hann före, han kom med båtsnurran kämpandes med skottkärran i den mjuka sanden. 

Och nu kom han ner på den andra vägen som passar bättre med skottkärran.

Sen kom ungdomarna roandes (på flera sätt) i den fina, vackra kvällen. Men Hugo fick bara säga hej för sen åkte hela gänget vidare för att testa båtsnurran. Det gäller att passa på när barnen vill.

 

Jan drog igång den och de åkte iväg.

Rutten gick till en holme här utanför, "Paskarn".

Där hade de hoppat i land och vandrat kring på klipporna.

Hugo och jag gick tillbaka till villan och njöt på vår husbilsterass även om vi inte hade husbilen med denna gång.

Vi har ju kvällssol på terassen så det var varmt och skönt.

Ända tills solen började försvinna bakom träden, för då blev det svalt. Då valde vi att gå in i den varma stugan som solen värmt upp under dagen.

Där satt vi, Hugo och jag och njöt och lyssnade på lovsångsmusik och just där och då kom jag på att hur ofta tar jag sådana här lugna stunder utan något i händerna? Allt för sällan.

Men nu hade jag denna stund i mina händer och jag använde den till att knäppa dem och be. Be för nära och kära, för vänner och bekanta, för jorden och världen och för hela Guds skapelse.

Bild av ladan som Jan byggt, med midsommarbastukvasten hängandes på väggen.

DAGENS VETERINÄRBESÖK

På eftermiddagen fick jag åka med Hugo till veterinären igen. 

Antibiotikan för hans inflammerade halsmandlar tog slut för två och en halv vecka sedan och några dagar efter det var vi tillbaka på noll igen, när det gäller att få i honom mat. Och värmen gör ju inte saken lättare.

Medan han åt antibiotika åt han också sin mat, två gånger per dag alldelles själv. men nu är vi tillbaka i att lirka och mata för att få i honom något.

Dessutom har han börjat hosta och klia sina halsmandlar igen.

Och för en vecka sedan började han ruska på huvudet på natten och klia mot örat, men sen kom en skalbagge krypande intill honom så vi trodde att det var den som hade krypit i pälsen och orsakat obehaget.

Men så märkte jag att han betedde sig lika igår även om han var glad och busig mest hela tiden.

Så det blev i dag en tur till huset intill detta roliga träd.

Än en gång satt vi där i väntrummet och inväntade insomningssprutorna.

Sen kom jag hem med en hund som varit nersövd igen, eller rättare sagt nerlugnad så han var helt borta.

Och mycket riktigt halsmandlarna var lika igen, inte det värsta men liksom i maj, de var röd prickiga.

Denna gång fick han två sorters antibiotika, den som vi fick senast och ännu en dunder kur. Om problemet kommer tillbaka då ryker halsmandlarna för då har vi/hon testat allt som går att göra.

En trött Hugo ikväll.

Och hans vänstra öra hade svampinfektion, vilket ev blommat upp av den senaste antibiotikan. Så örat blev putsat och fick medicin och nu skall han ha två olika sorters mediciner i örat, i sex veckor.

Giv mig styrka hur skall detta lyckas och hur skall denna känsliga hundmage klara av alla dessa antibiotikor? Men vi gör som alltid lämnar Hugo, hans hälsobekymmer och alla mediciner han bör ta i Jesu händer.

Men jag tror nog starkt att det lutar med att halsmandlarna får åka, förr eller senare. 

Men nu tar vi en dag i taget och fortsätter att be över resten.

Just nu ser jag på film, bloggar och äter jordgubbar medan Hugo vilar upp sig.

Detta veterinärbesök var nödvändig men det skulle ha passat bättre en annan dag. I morgonmorn ska jag på jobb igen och Hugo lär behöva ut i natt när blåsan är full. Och efter sådana nattliga turer ligger jag alltid vaken i timmar innan jag hittar sömnen igen.

Sen har Hugo inte ätit någonting alls i dag och knappast lyckas Jan (som jobbar hemifrån) få honom att äta i morgon när jag är borta, vilket betyder illamående och kräkningar och en bubblande mage...plus antibiotika. 

Känner mig lite uppgiven ikväll när jag tänker på Hugo och hans mående. Men samtidigt är det bra att ha något att sätta tankarna på.

Full av bus och energi i går kväll.

För innerst inne  är det någon annan som jag funderar mest på, på hans mående och hur hans dag har varit. På en när och kär.

TACK JESUS att vi får lämna allt och alla i dina händer, alla bekymmer och orosmoln som skymmer vår himmel. TACK JESUS att vi alltid kan räkna med Dig på alla våra vägar. Och nu ropar vi till Dig och vi väntar på Ditt svar och på Din tidtabell Amen.

Jag griper mig fast i orden i sången vi sjöng i dagklubben och söndagsskolan, att hur svårt livet än kan va så är det Jesus som styr vår båt, om vi vill att Han styr. Och jag vill att Han styr, nu och alltid amen.

"MIN BÅT ÄR SÅ LITEN OCH HAVET SÅ STORT, MEN JESUS HAR GRIPT MIN HAND. NÄR HAN STYRER BÅTEN DÅ GÅR DET SÅ BRA PÅ VÄGEN TILL HIMMELENS LAND"

MEN DE ROPADE TILL HERREN I SIN NÖD, OCH HAN RÄDDADE DEM UR DERAS SVÅRIGHETER (Psaltaren 107:6).

BÅDE MÄNNISKOR OCH DJUR RÄDDAR DU, HERRE (Psaltaren 36:7 b).