Jag skrev här tidigare i höst att vi kommer att börja med fullständiga vaknätter på jobbet f.o.m 2021, men det blev tidigare än så. I dag den 9.11 2020 börjar vi med vaknätter.
Så denna natt när jag var på jobb var den sista natten på vår enhet som vi (i detta fall "jag") fick sova, och sova har vi fått göra "om" och "när" det har varit möjligt. I praktiken betyder det att vi väldigt sällan har behövt vara vaken en hel natt. Det vanliga har varit att man fått gå upp och hjälpa de brukare som behövt hjälp ett par gånger/natt. Man har ju inte alltid lyckats somna om efter att man varit upp ett tag men vi har ju åtminstone fått ligga raklång och vila.
Men nu blir det andra bullar och jag säger precis som det känns: Jag är rädd för hur jag skall klara av det. Att vara vaken hela natten, inte få sova, vara klar och skärpt i hjärnan ända in på morgonen så du ger rätt mediciner, håller koll på alla dieter och orkar hålla ett visst tempo för att hinna med allt och alla som hör morgonrutinerna till...fixar jag månne det?
Och att vara vaken en hel natt och ha en rygg som inte kan sitta så länge, det går ju inte ihop. Vi har en fåtölj som man kan sätta i liggande ställning men ligger man länge där så somnar man ju....eller?
Men jag skulle ju knappast vara där jag är idag om jag hade varit för rädd för nya utmaningar. Jag tror och förlitar mig på att med Jesu hjälp klarar jag det, med Hans hjälp och stöd klarar jag allt som jag ställs inför.
Hittills har våra nattskiften börjat mellan kl.20 och 21, nu blir det att börja först kl.22. Vilket betyder att en av oss som har kvällsskift alltid bör vara på plats tills "nattan" (= den som jobbar natt) kommer. Denna vecka jobbar jag både torsdag och fredag till kl.22:15. Och nästa vecka kommer jag att ha min första vaknatt någonsin. TACK JESUS ATT DU DÅ ÄR VAKEN MED MIG.....och kanske några kaffekoppar 😊
Och det är just p.g.a denna omställning som jag försökt att verkligen gå i tid i säng på kvällarna för att verkligen vara utvilad när det är dags att börja vaka. Och det gick riktigt bra några kvällar men sen var det både det ena och det andra som gjorde att jag inte kom mig i säng och nu är det sängdags för länge sedan också.
En dag i taget och en natt i taget, det blir nog bra det här.
LÄKAREN RINGDE
I kväll ringde läkaren, samma läkare som skickade sms i lördags att mina röntgensvar var normala.
Jag frågade angående vätskan i armen och han blev smått förvånad, han hade tydligen missat det.
Läkaren som gjorde själva ultraljudsundersökningen berättade till mig redan där och då att det fanns vätska som kan tyda på en inflammation. Och det berättade jag nu till denna läkare som började läsa igenom röntgensvaret igen.
Sen sa han: Jo det finns tydligen lite vätska runt biceps långa huvud.
Det kan vara en inflammation men eftersom jag inte tål antiinflammatoriska läkemedel, och när värkmedicinen (Trampalgin) jag fick inte hjälper samt att jag reagerat förut med en allergiskreaktion på kortison så var han lite fundersam på vad vi skulle börja göra.
Behöver jag ens säga att det kändes och känns jobbigt. Och just därför måste jag få skriva av mig, så ursäkta om det är tråkig och pessimistisk läsning ikväll, men detta är ju min dagbok så här kommer allt.
Sen kom läkaren fram till att han skriver en remiss till en fysioterapeut som kan massera och försöka med ultraljudsbehandling (vilket jag ex svarade bra på när jag hade problem med hälsporre) också kan jag fortsätta med muskelavslappnande medicin "Sirdalud" till natten.
Stön och stånk säger jag bara. Sirdalud har röd triangel och gör att jag blir snurrig i huvudet plus att det innehåller laktos så min mage blir i oskick. Men det är faktiskt det enda som lite hjälper, för morgonen efter att jag tagit det är armen lite mera avslappnad och rörlig. Med mitt skiftesjobb kan jag inte ta det regelbundet. Men imorgon är jag ledig, så ikväll blir det att ta en.
Om jag skall hitta något positivt, vilket man bör göra så är det det att jag troligtvis har rätt liksom jag skrev igår om smärtan som går ut i hela armen ända ut i fingrarna att den kommer från min diskutbuktning i nacken. För när jag nu gjort mina diskövningar regelbundet i över ett dygn så märker jag att det blir sakta men säkert bättre. Smärtan i sig är ju ett tecken på att disken är i oskick igen och det är ju inte så bra men att jag lärt mig att känna igen den, veta vad jag skall göra och få ett positivt resultat det är bra.
Men den rivande smärtan i armmuskeln (som läkaren envisas med att kommer från axeln...vilket den kanske gör...eller så hör den till axeln) den är troligtvis något annat, för den tycks inte ändra hur mycket jag än gör mina övningar.
FÖTTERNA
I dag var jag också till arbetshälsovården till en fotfysioterapeut med mina krånglande fötter och jag orkar inte ens berätta allt vad jag fick höra, men det var i samma stil som förut, att jag är alldeles för överrörlig i både knäna och fötterna, att jag får vara glad att mina knän hållit och håller ännu.
Skoinlägg skall jag få som skall styra upp mina fötter så de inte vippar hit och dit och då hålls både knän och höfter på plats.
Och inläggena lär bli en saftig summa men sen får jag hoppas och tro att de räddar mina knän från framtida problem.
Fotspecialisten var riktigt trevlig och kunnig men det känns ibland bara så jobbigt att (alltid) få höra om alla mina överrörliga leder som inte håller mina kroppsdelar på plats.
Men ja jag vet att det är något jag får leva med och något jag får lära mig att leva med....tills Jesus helar mig 👍💗. För Jesus helar alltid, endera här på jorden eller så den dag när jag flyttar hem till Honom till himlen.
Som vi ber i en bön:
RENA MIG SÅ BLIR JAG REN
HELA MIG SÅ BLIR JAG HEL
NY FART
Nu får jag bara ta ny fart tro att det skall bli bra, be att det skall bli bra och låta bibelordet här nedan som är en av mina favoriter intala mig att det gäller även denna gång.
Också får jag trösta mig med vad flera läkare intygat: När man blir äldre blir småningom lederna också styvare och då får alla vi som är överrörliga ett nytt liv 👍 för då börjar även våra kroppsdelar hållas på plats.
TACK JESUS att du har kontroll när inte jag har det.
Fixar jag detta? Jo jag fixar detta, inte av egen kraft men med Jesu kraft.
ALLT FÖRMÅR JAG I HONOM SOM GER MIG KRAFT (Filipperbrevet 4:13).
Kommentarer
Skicka en kommentar