DAGEN JAG GÄRNA HADE VARIT UTAN

Gårdagen var ingen trevlig dag, jag skulle helst ha varit utan den.

Innan dagens slut hade två mycket nära och kära behövt sjukhusvård.

Jag vaknade av att telefonen ringde. En när och kär hade kvällen innan fått åka in till akuten och färden hade sen fortsatt till Vasa centralsjukhus.

Än en gång gick jag ner på knä (vilket jag ju förstås alltid borde göra) och bad, gick sen också ut på en bönepromenad. Fastän jag inte alltid får de bönesvar jag vill ha så känns det så mycket bättre när jag har gjort allt vad jag kan, för har jag bett ja då har jag gjort det allra viktigaste. Då har jag lämnat den kära i Guds helande, trygga och livgivande händer.

Och ibland får man väldigt snabba bönesvar. Ungefär tre timmar senare ringde min telefon igen och nu hade läkaren bestämt att den kära 💗 skulle få åka hem eftersom värdena som hade varit alldeles för låga hade stigit och fortsatte att stiga med hjälp av rätt medicin. 

I dessa coronatider vill de ju inte heller ha patienter länge kvar på sjukhuset. 

Det kändes så bra och skönt att efter det fina telefonsamtalet åka på jobb. Där hade jag händerna fyllda med arbete och det rullade på tills jag skulle sluta kl.22:15. 

Vi använder whatsapp även inom jobbet så jag slänger ett öga på telefonen ibland (men har den oftast på tyst läge). Och igår strax innan kl.20:30 när jag tog upp telefonen visade det sig att Jan hade skickat ett meddelande bara tre minuter innan. Det som stod där gjorde att mammahjärtat blev så tungt, som en stor sten som bara vill dra en ner. Vår älskade Matilda 💗 hade ännu en gång fått knät (knäskålen) ur led.

Och Matilda har gett sin tillåtelse att jag får berätta om händelsen.

Hon var i pulkabacken med några vänner och hon höll på att gå uppför på den allra brantaste sidan när plötsligt knäskålen åkte ur led. 

Hon hade släppt sig på rygg, hållit upp knät med båda händerna och låtit sig rutscha ner med huvudet före, helt enkelt i den riktning som kroppen föll. När hon liksom landat där nere lade hon sig på sidan med den urhoppade knäskålen ner mot snön och ropade på kompisarna att ringa efter en ambulans. Oj oj att hon hade sinnesnärvaro att tänka och agera rätt.

En kompis ringde 112 och Matilda fick också själv prata med nödcentralen, de ville väl höra hennes tonläge och hur hon mådde. En annan kompis ringde till Jan, och Matilda hade räknat upp telefonnumret. Hennes egen telefon låg i fickan på den sida som hon låg på, så den kom de inte åt. 

När  Jan hade fått samtalet sände han ett snabbt meddelande till mig medan han vred av fisksoppan han höll på att koka, drog skor och jacka på och hoppade i bilen. Och han hann dit före ambulanspersonalen. 

Och jag gick ner på knä igen och bad, denna gång på jobbet.

Matilda hade hela tiden berättat till de säkert skärrade kompisarna vad de kunde göra för att hjälpa. De satte snö kring knät, en dyna (som hon tagit med i en plastpåse att åka på) under huvudet, de bad för henne och hade på lovsångsmusik medan de väntade på ambulansen. De var ett bra team.

Ambulansen kom och Matilda fick hjälp. Hon har de tidigare gångerna fått pröva på olika sorters smärtmediciner innan de satt knäskålen på plats. Nu hade de en ny sort som man egentligen behöver vara 18 år innan man kan få. Matilda fyller ju 18 om ca 3 månader så de konsulterade en anestesiläkare. Och hon fick ta den. 

Medlet blandades till i ambulansen och sen fick hon en sorts pipa att andas in det med. Det var starkt. Först kände hon inget speciellt. Men sen blev hon yr och kände sig liksom långt borta men ändå närvarande. Smärtan fanns kvar men nu hade hon ju pipan att koncentrera sig på, att hålla i och att andas rätt. 

Samtidigt som de lyfte upp henne från den kalla marken (som gjort att hon börjat frysa) och upp på båren satte de knäskålen på plats. Den ena ambulanspersonalen sa att nu var det på plats. Nej, sa Matilda, det är inte helt på plats ännu. Han fick trycka en gång till och då var det där. Tack, sa Matilda.

Det blev ambulansfärd till akuten och där fick hon två slags värkmediciner, sen blev det att vänta på läkaren. 

Denna bild fick jag skickad till mig.

Det tog ca två timmar innan de var klara att åka hem. Läkaren hade tittat på knät först bara snabbt och sa att hon vill se det på nytt om en timme (hur pass svullen det ev blir) så de fick vänta på det. Läkaren undersökte det sen riktigt noggrant och därefter satte sjukskötaren på ett ordentligt knästöd. 

Sen kom de hem, Matilda hoppandes på kryckor... igen.

Mattias kom med Hugo och mötte mig efter jobbet och vi hade just hunnit hem när Jan och Matilda kom. Hon fick en lång varm kram av mig. 

Älskade dotter vad dina överrörliga leder ställer till det för dig, så mycket du får gå igenom. 

Och tänk, även fast hon hade sina vanliga knästöd på i backen åkte knät ur led, det känns ju inte så bra.

Vår dotter funderar ibland, ja väldigt ofta på att bli läkare, så om inget annat är positivt med detta så är det ju åtminstone att hon blir en läkare som vet vad det innebär att få knäskålarna urled. 

Detta var fjärde gången som det hände, nu har båda knäskålarna hoppat ur led två gånger var.

I natt sov hon inte så värst bra men vi hoppas och ber om en bättre natt i natt. 

I tre dygn ska hon nu äta Burana 3ggr/dygn.  

TACK JESUS ATT DU VAR MED OCH ATT DU ÄR MED PÅ VÄGEN TILL FRISKA OCH STARKA LEDER.

SISTA KVÄLLEN

Sista kvällen Mattias 💗 är hemma och vår pizzabagare Jan💗 har varit i farten.

Här snurrar degen fint i luften.

Det blev flera goda pizzor som verkligen uppskattades av oss alla.

Och vi dukade också upp med lite gott som lämnat kvar efter julen.

Jag har liksom inte hunnit tänka eller ens orkat tänka att Mattias åker tillbaka till Helsingfors imorgon. Men nu börjar verkligheten och saknaden krypa på. Imorgon när jag kommer hem från jobbet får vi ännu ca två timmar tillsammans.

TACK JESUS FÖR ATT ALLA VÅRA NÄRA OCH KÄRA ÄR HEMMA NU OCH MÅR RÄTT BRA, VI BER OM ETT FULLSTÄNDIGT HELANDE FÖR DEM ALLA I JESU NAMN.

Nu blir det snart dags för jobb. Detta blir min andra vaknatt. Efter den första vaknatten som ändå gick helt bra var jag okej, men två dagar efteråt fick jag ju urinvägsinfektion. Innan jag visste det trodde ju både jag själv och vårdpersonalen att min kropp kanske inte klarar av vaknätter att den kommer i stressläge och att det var därför jag fick stegring. Men tack och lov så berodde det ju inte på det. Så nu tror jag och ber att även denna natt ska få gå riktigt bra.

VARFÖR SÅ BEDRÖVAD, MIN SJÄL, VARFÖR SÅ OROLIG I MIG? HOPPAS PÅ GUD. JAG SKA ÅTER FÅ TACKA HONOM, MIN FRÄLSNING OCH MIN GUD (Psaltaren 43:5).